13 januari, 2014

Längtan efter någon

Det finns inga ord som kan ta bort din smärta efter någon som inte finns hos dig. Någon ofödd eller levande eller död.

Men det finns ord som kan få dig att förstå, att det finns de som bryr sig. Bryr sig om vad den smärtan skapar för kaos i din själ. Att det finns nån som önskar den sorgen all världens väg. För att du ska få vara glad igen. För att du ska få känna sann livsglädje och inre harmoni.

Detta är till alla som saknar någon.



26 december, 2013

IVF-föräldrar ska fanimej DYRKA sina barn!

Barnlängtan och längtansbarn. Det finns en viss distans där. Vägen däremellan bjuder på en horribel resa. Fruktansvärd på så många sätt. Obeskrivligt plågsam och påfrestande. Den är... Den är... vederstygglig! Och ALLTID alldeles, alldeles för lång.

Barnlängtan är en drift. En drift sprungen ur de starkaste av krafter. Äta, dricka, sova, kissa, bajsa, gök... älska. Hur mycket har man att sätta emot liksom, när behovet tränger på?

Mest av allt kanske det ändå handlar om en längtan efter att få älska någon ovillkorligt. Att få betyda allt för någon. Att få uppfyllas av känslor som tar dig till oanade djup och höjder. Och uppleva en renodlad meningsfullhet här i livet. Den där drömmen om gränslös kärlek.

Har man aldrig gjort den där längtansresan kan man inte förstå vidden av vad den kan ge upphov till. Nej, du kan inte det. Så är det. Du KAN inte. Som en liten jävulsalstrad cancersvulst sprider den sig in i ens grundvalar. Och destruktiviteten är INTE nådig i sin framfart.

Men det finns några få lyckliga föräldrakandidater i detta grymma lotteri, där längtansbarn är högsta vinsten. IVF är en av metoderna man sätter sin tillit till. Ibland krävs flera försök. Din barnlängtan uppnår en ny division. Med en turbulent tid av hopp och förtvivlan. Som människa och levande varelse ställs du inför, i det närmaste orimliga, prövningar. På gränsen för vad du tål inom alla tänkbara ramar.

Så står man där. En vacker julidag. Tvillingar som ligger tätt, tätt intill varandra. Sovandes i den genomskinliga plastbaljan på hjul på BB. Vad 17 hände?! Jag? Fick jag...? Varför just jag? Vilket ansvar. Vilket förtroende!

Och en ny era börjar. Med de största små glädjespridarna nånsin.
 
Ett och ett halvt år senare är känslorna och tankarna något annorlunda. Grumsade av lite andra erfarenheter. De största små glädjespridarna i ditt liv tillförde nämligen några andra moment i tillvaron också.

Som vadå? Jo, tålamod är en dygd. Jag vet det nu. På riktigt. På ett helt annat plan vet jag det. Och sömnbrist har fått en fundamentalt ny innebörd. Där finns också den trogna följeslagaren Otillräcklighet. För att inte tala om det ständigt dåliga samvetet. Över att du med största säkerhet är den i särklass uslaste mamma som gått i ett par strumpor med hål. Och du förvånar dig själv gång på gång, med helt nya sidor och egenskaper som du aldrig vetat om. De flesta dessvärre hyfsat osmickrande. Shit, liksom. Hjälp...

Och så har vi då det tidvisa självutplånandet, som ju är ett faktum. Allt du ger avkall på. Allt du önskar du hade hunnit göra innan. Allt du önskar du kunde göra nu och sen.
Som längtansförälder har man inte råd att vara otacksam. Aldrig. Aldrig i hela helvetet att du får tänka en negativ tanke om din nya livsuppgift! Du ska DYRKA dina barn! Förstår du det?! Dyrka! Väl avvägt av en rimlig och resonlig barnuppfostran. Du ska helt enkelt vara the best of the best bland alla, alla föräldrar. För just DU fick chansen. Just DU är en av de lyckliga. Glöm aldrig det!

Jag tänker varje dag att det blev nåt fel. Det var egentligen inte mig de hade i åtanke. Det var inte meningen att jag skulle få två fina, friska pojkar. Det var avsett för någon annan. Någon bättre lämpad mamma. En perfekt mamma.

Har jag tagit mig vatten över huvudet nu igen? Hur kommer detta gå? Det stora som nu inletts. En ny resa som påbörjats. Den ännu tuffare och brokigare vägen, från längtansbarn till lyckliga barn.

 

28 augusti, 2013

Viktiga insikter som kommer plötsligt

Två viktiga konstateranden idag.

Nr 1: Japp. Nu kan vintern komma. För nu har de satt upp de orangea snöstolparna utefter vägarna i stan. Kul.

Och nr 2 (efter lite flaxande med pinnarna vid trumsetet i studion): Jag är fortfarande ingen trummistalang. Nån sån där som... Ja, liksom bara väntar på att bli upptäckt, om ni förstår. Lite Askunge-oväntat. Men helt okej för mig att inte bli batterist. Kan leva med det. Verkligen.

Jag är riktigt nöjd med konklusionerna idag. Nu kan jag somna med ro i kroppen.


01 augusti, 2013

Var hälsad, förrädiska 40-årskris!

Var på rymmen idag. No smallpjupps och no storpjupps. Bara jag och skellefteborna. Kanske turister och hemvändare också, vad vet jag.

Damen på Kicks gjorde skäl för namnet och gav mig en riktig kick faktiskt. Fast hon visste inte om det. Men just så här när 40-årskrisen river som allra värst med sina äckelmariga klor, satt den riktigt fint. Ja, alltså kicken dårå. Fast jag sa ändå nej tack till erbjudandet om lyxkrämprover. "Ingen idé att kasta pärlor för svin" sa jag och förklarade att min hy aldrig har varit nå' vacker, och inte kommer den bli det heller. Sorry, inga 500-kronorskrämer idag heller. Och sorry igen, inte ens om du skickar med alla de där serum-tjafsen och cleansing-kladden på köpet heller.

Fyrtioårskris. Jodå, så att eeeeh... Nu börjar man förstå sig på de där manövrarna framför spegeln, som går ut på att släta ut huden över kinderna och pannan. Och aldrig har man väl synat porerna på så nära håll förut. Alla tonårstidens drömmar och visioner ska nu utvärderas. Så här i halvtid liksom. Tydligen. Det finns visst en inneboende kraft för sånt. Och tid tar det. Och energi. Det knasiga är att hur man än vänder och vrider på sitt facit, kan man inte med säkerhet säga om det är helt korrekt.

Kan jag få ett liv till, tack! Den där backpacksresan ska klämmas in där helst. Och tiden från student till utexaminerad MD får gärna vara kortare. (Sidospår göre sig icke besvär!) Ja, läkare blir det i nästa liv också, for sure. Kvalitetstid med min lillebror - japp, måste också ökas på. Och så förstås alla bisysslor som miljardär, med eget jetplan, lyxkryssare samt minst en fastighet på varje kontinent. (Polerna undantaget. Jo, Norrland får också ursäkta men nästa gång väljer jag nåt annat. Snöröjning och minusgrader är helt klart överskattat.)

Lycka. Visst är det vad som eftersträvas? Det som konkurrerar ut alla andra tre-önskningar-från-anden-alternativ. Men hur 17 vet man vad som gör en lycklig? Även nästa år? Än mindre om 10-20 år!

Alla som har ett levande intellekt bakom ögonbrynen, genomgår ständiga förändringar. Uppgraderar liksom sina preferenser och premisser löpande. Hej å hå bara. Så flexibilitet är en stor dygd. Har man det, och coctailar ihop med en stoooor slatt optimism, så kan man nog håva in sin lycka. Lite titt som tätt.

Är konceptet fyrtioårskris egentligen en typ av lyckokris...?