27 december, 2011

Vad är det där som sitter fast?

Det är när havsvågen sveper förbi. Plötsligt blir man varse.
Lyftet. Rycket i förankringen. Och så ner igen. 

Sedan efteråt - i reflektionens ögonblick - fattar man att linan är en faktor, en angelägenhet. Den som man alltid ansett vara ett existentiellt postulat.

Det är då man blir påmind om att man faktiskt har ett liv som pågår. Att man har sina valmöjligheter. Att man har ambitioner, att man faktiskt är på väg nånstans. Det är lätt att bli hög på det.




25 december, 2011

Den största nagelfararen av dem alla


Men sluta då, för fasen! Stå inte där och flina. Och håna. Vad har jag gjort för att behöva ta emot sån skit?

Mäh...! Titta inte på mig då, för gudarna! Lämna mig ifred!

Öh, va? En spegel?
Ahaaa...
Ja, det ante mig.




26 november, 2011

Var är jag? Ser du mig? Hör du mig?


Bortkommen och vilse. Marken känner nog inte ens stegen. Försiktiga. Trevande. Som om ytan inte alls var där. Eller... ÄR den det?

I en annan process, i en annan era. Där skulle det inte funnits någon tvekan. Ingen dimma, inget dis. Där skulle kartan inte varit suddig eller koordinatlös. Där hade perfektionen härskat. Den som Lantmäteriet bara kan drömma om. 

Fast då har vi det att nu är nu. De trevande stegen fortsätter att avlösa varandra. En dag övergår de i marschtakt, det tror jag nog. Men innan dess hinner många pseudomil tillryggaläggas. 



25 november, 2011

När man tappar kontrollen över sin patetiska tillvaro


Det är alltid lika spännande när man överraskar sig själv. Det är ju tacksamt att ens undermedvetna förstår att skapa variationer i livet. För hur kul vore det annars?

Exempelvis när man kör dryga 100-milafärden på motorvägarna, från västkusten upp till norra ostkusten, och överraskar sig själv med att ta en tur till en hamn... I Härnösand, av alla ställen. Så där bara, helt oförhappandes! Den är faktiskt rätt fintig.

Eller när man tydligen får för sig, att testa hur det känns att slå i armbågen hårt i en dörrkarm. Förmodligen för att se om det är något man kanske skulle ta och göra igen. Och av nån anledning verkar det som att slutsatsen blir: "Ja! DET gör vi. NÅGRA gånger till åtminstone." Undrar hur länge det ska dröja innan man anser att: "Nej, nu är det nog. Nu får det räcka med armbågsvåldet."

Eller som det senaste. Helt plötsligt har jag tydligen skaffat mig dreadlocks. Inte så många i och för sig. Tre stycken... Eller nä, tre och en halv, kan man faktiskt säga! Har verkligen ingen aning om hur det gick till. Och njaaaaa... Passar väl sådär i det. Ergo: Icket, att det blir några fler dreads för mig. Den saken är då säker.


21 november, 2011

Det är ju inte alltid man tänker så djupt


  • På nåt vis känns det fel att svälja ner vitamintabletter med en kopp kaffe.
  • Optimism är som en katt - kommer och går lite som den vill. Så när den väl dyker upp gäller det fasen att uppskatta den riktigt jäkla ordentligt!
  • Att det ska vara så motigt att ringa ett samtal, men att skriva ett mail är inga problem.
  • Jag tror banne mig att jag använder samma minspel som när jag var 9 år...
  • Varför finns det en sådan fascination kring ond, bråd död och blodiga mord? Om jag ska drömma mig bort från verkligheten vill jag uppleva harmoni och lyckliga stunder, läsa något konstruktivt och se hysteriskt roliga komedier.
  • Hur mycket lakrits kan man äta innan man blir förgiftad?
  • Hm... Och så har ICA visst höjt priset på den närproducerade pizzan i frysdisken.
  • Angelina Jolie är inte trovärdig som en känslosam lipsill.
  • Det är lustigt hur bekväm man kan känna sig med en del människor som man knappt känner. Och det är lika intressant hur obekväm man kan känna sig med människor man känt i en evighet.


09 november, 2011

Integriteten kan bli din fiende

Har vi gått så långt i vår strävan efter en obefläckad integritet, att var och en måste leva i karantän och institutionaliseras?



06 november, 2011

För alla målmedvetna och organiserade

Det är nu som är sedan. Och det är nu som är då. Dessutom blir sedan också nu. Precis som det även blir då. Men man är nog ganska galet ute om man tänker, att då ska bli nu. Och att nu skulle varit då...

Så tänker jag. Men det är inte alltid jag lever som jag lär.


"Life is what happens to you, while you’re busy making other plans."
(John Lennon, 1940-1980)

Jag gillar inte såna där otrevliga överraskningar!


Nu vet jag vart den tog vägen. Taggen. Den hade ju inte alls försvunnit! Bara flyttat på sig. Jag känner den nu. Det är tydligt, det.

Aj...
Eller kanske snarare: Oj.

26 oktober, 2011

Under min tid hos psykoterapeuten


Det är inte bra att fundera och grubbla för mycket. Det har man ju alltid hört. Bullshit, säger jag! Vi är alla olika. Man kan må riktigt, riktigt pissigt om man INTE får fundera och grubbla! Det är ju en del i den personliga utvecklingen. Det är så jag lär mig hur världen fungerar och hur jag själv är funtad. Först då kan jag vara till nytta och glädje. För både mig själv och för andra.

Under en period i mitt liv gick jag på samtalsterapi. Det var rätt bortkastat. För inte en enda ny tanke eller självinsikt dök upp i huvudet på mig under alla dessa timmar! De svar psykoterapeuten ledde mig till, var bara en strid ström av redogörelser för vad jag kommit fram till på egen hand långt tidigare.

Vi grävde i allt: min uppväxt, min mammas och min pappas roll i mitt liv. Mannen jag varit gift med, mannen jag lever med. Mina styrkor, mitt bristande självförtroende, min inställning till livet, mina mål, mina syften, min framtid... Paralleller hit och dit, mellan olika koordinater i den kronologiska resväskan. Men de där distinkta "Aha!" och "Eureka!!" som jag förväntat mig, lyste med sin frånvaro.

Jag blev faktiskt djupt och innerligt besviken.

Så istället hittade jag en ny intressant vinkling på det hela. En inriktning som gav sessionerna en helt annan mening. Som var mycket mer spännande och en mycket större utmaning: Jag manipulerade över fokuset från mig till psykoterapeuten. Jag fick honom att berätta saker om SITT liv och SINA funderingar. Gång på gång. Det var ett kul experiment!

Fy, vilken jobbig patient jag måste ha varit.

(Efter en tid var jag i alla fall tvungen att säga som det var: "Jag tror vi ska ta och avsluta detta..." Men just det var faktiskt den allra svåraste uppgiften. Det dröjde några gånger innan jag fick kläckt ur mig det budskapet. Jag ville ju inte att han skulle ta illa upp.)

Nej. Tillåt mig att grubbla! Tillåt mig fundera i min lilla tankeverkstad. Men när jag inte längre kan ifrågasätta mina egna axiom och synteser - då har tankeprocessen förlorat sin konstruktivitet och sitt tjänliga syfte. Då behöver jag hjälp.



Oh, hemska tanke!

Är jag bara en blek kopia och en trist upprepning av mig själv...?


23 oktober, 2011

Att lära sig hur man pratar med patienter

När man gör ST ska man bland annat gå några obligatoriska kurser. Inom Allmänmedicin utgör "Konsultationsteknik" en av dem.

Konsultationstekniken bygger i första hand på de tre F:en - Förväntningar, Föreställningar och Farhågor. Alltså i stora drag det som patienten vill ha ut av besöket. Redan på grundutbildningen drillades vi under en hel halv termin i detta. Varav en vecka på internatutbildning.

Fast av någon anledning tycks inte SFAM förstå att det är gammal skåpmat för oss. Under den obligatoriska kursen som jag var på nyss, försökte handledarna nämligen "omdana" oss i denna fantastiska 'F'-skola! Men som kollegan Urban uttryckte det: "Det är ju ingen idé att frälsa dem som redan är frälsta..."

Och ursäkta att jag säger det, men jag tror att det här är en generationsfråga inom läkarstyrkan. Borde det istället inte vara en kurs för målgruppen läkare-som-varit-i-tjänst-mer-än-typ-20-år...? Inte för att de är sämre och måste lära sig detta, utan för att DE ska få en annan invinkling belyst. Såsom syftet är för oss.

Själv tycker jag man skulle kunna kondensera konceptet till ett enda F: Förnuft. Med det kommer man vääääldigt långt.


20 oktober, 2011

"De vet ju INGENTING!"

Det är lätt att påtala någon annans okunskap, när man själv saknar kunskap.
(Zandras djungelordspråk)




"Kanin är begåvad", sa Puh tankfullt.
"Ja", sa Nasse. "Kanin är begåvad."
"Och han har Hjärna."
"Ja", sa Nasse, "Kanin har Hjärna".
Det blev tyst en lång stund.
"Jag antar", sa Puh, "att det är därför han aldrig begriper någonting".

19 oktober, 2011

Det fanns en tid när själen skrek sig hes

Det fanns en tid när man inte förstod så mycket
Allt skulle glimma och glänsa, det var så man tyckte
Det fanns en tid då exteriör gick före absolut allt
Den enfaldiga tillvaron med smak av ett bittert salt

Det var den tid då ytan formades av oregerlig prägling
Medan själen skrek sig hes efter en alldeles egen fägring
Det var den tid man vigde åt de skrymmande karismorna
Som ändå ingen såg genom de artificiella prismorna

Så vad är det värt, när det helt saknar ett innehåll?
Och när vi säkert vet att produkten är sjukligt nära noll
Nej, inte ska man ju gråta när mjölken väl är spilld
Men vad annars kan man göra, när kraften så sällan räcker till?


06 oktober, 2011

Om om hade varit...

Börjar dagen med att fundera på "om om hade varit..." Kommer bland annat fram till, att om jag hade varit en myra skulle jag leta upp ett Ballerina-kex och ha party i en hel vecka. Och om jag inte var lika fertil som en rostig järngrind, skulle jag ha fyra barn. Och om jag hade haft långa vackra ögonfransar, skulle jag för all framtid bojkotta mascara. Men "om" ÄR inte. Så jag får så snällt äta min gröt, drömma om en inredd barnkammare och sminka mina patetiska ögonfransar.

Fast visst är det ironiskt ändå. Det där om:et är en verklighet för somliga. Och somligas "om", är mitt "att". Så antonymen för talesättet skulle kunna vara: "När att är".

Från och med nu ska jag tänka så.
När att är...


03 oktober, 2011

Jag kan trolla! (eller: Mannen som talar med vårtor)

En av mina patienter berättade om hur han trollade bort vårtor. Något som han hade lärt av sin gamla mor. Han berättade hur han tillämpat metoden både på sig själv och på andra. Ett stensäkert sätt! Han kunde inte förstå hur det fungerade, men fungerade gjorde det minsann.

"Man tar en tunn ulltråd och knyter fast om vårtan. Och efter två veckor är vårtan garanterat borta! Man blir ju tokig om man tänker på det, men det är verkligen trolleri. Funkar varje gång! Kan du förstå?! Hur går det egentligen till?"

Fågelholken Zandra tänkte så det knakade. För vad svarar man på det...? Bevisbördan ligger ju helt klart på mig nu.

30 september, 2011

En fråga och det blev ett mord


Eeeh...hallå...?

Jo, finns det nån som kan tänka sig att ta över den här heta potatisen? Nu vill inte jag ha den längre. Vore sååå tacksam om någon kunde förbarma sig.

Nähe.
Inte det.
Nej, då är det väl bara en sak som återstår: Potatispressen...

Dö då, potatisjävel! DÖ!

29 september, 2011

Finns det någon som INTE är egoistisk?!

Allting vi gör, gör vi i grund och botten av helt egoistiska skäl. "Men fy vad cyniskt!" protesterar den godhjärtade. "Men fy vad sarkastiskt!" skrockar den ironiske. Och "fy vad tragiskt..." jämrar den desillusionerade.

Jammen, så här: Vi skänker pengar till välgörande ändamål för att det dövar vårt dåliga samvete. Vi hjälper granndamen med att hämta tidningen och köpa mjölk trots att det är busväder ute, för det ger oss en känsla av att vara barmhärtiga samariter. Vi håller upp dörren för kvinnan i rullstol och lämnar plats åt någon bättre behövande på bussen, för vi tycker om tanken på att vara hjälpsamma medmänniskor. Vi gör uppoffringar för våra nära och kära in absurdum, för då känner vi oss viktiga - kanske oumbärliga - i deras liv. Och vi engagerar oss i idéella föreningar eller organisationer för att få hjälpa andra, fast det i själva verket är den egna glädjen som vi strävar efter att uppnå. Den där glädjen över att se någon annan må bra för nåt som VI har gjort. Att se någon skina upp av tacksamhet och att höra någon säga: "Vad skulle jag ha gjort utan dig?!" Allt detta skapar livslust hos oss. Det skapar en tillfredsställelse som lägger sig som bomull runt vår meningssökande själ. 

Det här har stört mig under många år! Jag gillar inte ett sådant faktum. För jag vill att världen ska vara fylld av godhet! Jag blir harmonisk och varm inombords av att uppleva kärlek, värme och omtanke mellan människor. Jag vill att det ska vara ett lyckligt slut på filmerna jag ser och böckerna jag läser.

Men till slut kom jag i alla fall på det! Det som kan rättfärdiga vårt egoistiska handlande. Jag insåg vad det trots allt är, som sprider en massa kosmiska under i vår värld. För det avgörande i hur god vår gärning är, måste vara vilken reaktion, vilket gensvar, vilket resultat som faktiskt ger UPPHOV till den där tillfredsställelsen hos oss! Intentionerna är helt klart olika från individ till individ. Gör vi oansenliga uppoffringar, bara för att slutligen med pompa och ståt få guldmedalj; och inte förrän då är vi tillfreds heller? Eller kan vi gå genom eld och vatten och riskera massor, bara för att få en sorgsen medmänniska att börja le? 

Däri ligger storheten. Det är DET som är måttet på hur god en människa är. 


25 september, 2011

Om vad olycklig kärlek kan ge upphov till

I ett annat inlägg nämnde jag en fysikalisk lag. Nu börjar jag också lura på, om det kan vara DEN som orsakar min separationsångest...?

Den där separationsångesten över att sommaren är slut alltså. Ångesten över att det inte är angenämt att gå barfota vid strandbrynet längre. Ångest över att hösten strör ut maskar på gatorna och att klockor snart måste ställas om igen. Att lager-på-lagerprincipen börjar tillämpas i allt större utsträckning. Och att det inte pratas så mycket om utflyktsmål, insektsbett, bröllop och pollenallergi i fikarummet längre. Samtalsämnena berör istället översvämmade vattendrag, brandvarnare och slemhosta. DET - ger mig separationsångest. 

Det är dessutom en recidiverande separationsångest. Eftersom allting förändras, allting är förgängligt. Eller enklare uttryckt: Allting har en ände. Men förändringen föregås av en viss tröghet. En inneboende motsträvighet till att ändra på den harmoniska jämvikten.

Egentligen tror jag att Newton i grund och botten var en romantisk filosof. Hans vetenskapliga teorier var bara en biprodukt av hans inre resor och funderingar kring det egna känslosvallet. Han satt under trädet och grät över sin förlorade kärlek. "Varför faller jag så hårt?" Plopps, så råkade ett äpple ramla ner från trädet. Och med Galileis förarbete i bakhuvudet, hade han ju svaret serverat på ett silverfat. 

Härligt, Newton! Din olyckliga kärlek och din längtan efter att vara nära en annan människa, öppnade nya dörrar mot framtiden.

21 september, 2011

Fler familjemedlemmar

Skotsk terrier
När jag var liten hade vi en hund. En skotsk terrier. Han var ett år äldre än jag. I blöjåldern försökte jag få honom att dela sina smaskiga hundgodisar med mig, men den vilda idén tog han snabbt ur mig. Han sov ofta i min säng och höll mina fötter varma. Fast han tog en jävla plats och jag var väl inte alltid så himla lyrisk över det. Han brukade dessutom sätta på mina mjukisdjur och kuddar. Rätt tidigt lärde jag mig innebörden av det och tyckte vi hade världens vidrigaste hund.

Ibland när jag skulle gå ut med honom efter skolan, släpade jag runt honom i skogen strax intill vårt hus. (Eller... skog och skog. Buskaget, skulle nog andra välja att kalla det.) Det tog 3-5 minuter. När jag var tio år fick han magcancer. Han dog rätt snabbt. Det dröjde många år innan jag skulle inse att det faktiskt inte VAR mitt fel att han dog. Att det inte VAR på grund av mina snabba "fuskpromenader" som han fick tarmcancer.

Allis-pjuppen
Idag har jag en egen hund; Allis, blandras, snart ett år gammal. Jag ÄLSKAR henne! De flesta av mina jämnåriga har barn, och dessa barn är deras allt. Jag har inga barn, men modersinstinkten i mig har stegrat explosionsartat sedan Allis flyttade in.

Ibland hör man folk säga, att hundägare är fruktansvärt patetiska i sin omhuldande kärlek till hunden. Men nota bene, att det är en milsvid skillnad mellan att förmänskliga sin hund, till att se hunden för vad den är: en betydelsefull flockmedlem vars existens och närvaro man skattar oerhört högt (oftast).

I år var det Allis första sommar. Då har hon fått vara ute i skog och mark för att hon ska få springa av sig riktigt ordentligt. Idag var jag hemma på lunchen och tog med henne till en av de stränder vi varit på mest. Parkerade som vanligt bilen vid informationsskylten för området, traskade iväg och lät lill-pjuppen springa.

Lite så där lagom intresserad av fåglar
Fast idag var det lite annorlunda. Idag upptäckte jag nämligen vad det stod på skylten. "Naturreservat".
Oops...
Shit.

Observationsförmågan är inte alltid på topp, det är tydligt det. Maskineriet bakom pannbenet fick en kamp mot Newtons första lag"Allemansrätt... förbjudet... löst springande hund... tillåtet skjuta..." Hur ser man på att ha en lös hund i ett satans naturreservat?! Som sagt: oops.

Nåväl. Det är ju efter den 15 september nu. Och visst ska man leva i nuet? (Visst SKA man?! VISST SKA MAN!!!) Så jag blundar för vidvinkelperspektivet och tittar bara ner på marken där jag står. Inget framåtblickande, inget bakåt. Jag bara tittar ner. Mina freudianska ögon har varit schyssta nog att upprätthålla en lojalitet av björntjänstart under hela sommaren. Jo tack för det, Televerket!

Allis sover



16 september, 2011

När man inte alls är med i matchen

Om jag hade använt den här bloggen som en sån där trevlig liten dagbok, hade jag skrivit nåt i stil med:

Igår vaknade jag tidigt. Tittade på mobilklockan: typ 0600. Masade mig upp för att släppa ut hunden. Hon var osedvanligt seg och yrvaken. Jag band fast henne på linan och noterade att "tänk vad mörkt det har blivit på morgonen nu". Fort blir det höst.

Gick och la mig en stund igen. Bara för att jag hade tid. Och filosoferade om livet i allmänhet. Kanske praktiska ting i synnerhet. Efter en stund kollade jag på klockan igen. Men asså, va' f---!!!! NollFYRA-femton?! Inte konstigt att det låg ett par telepaterade tassar i ett strypgrepp om min hals just nu! Inte konstigt att solen ännu sken nån annanstans, där den uppenbarligen gjorde mycket bättre nytta.

Så det var ju bara att kliva upp och släppa in lill-pjuppen igen. Hon somnade som direkt. I soffan eller nåt. Inte vet jag, det var ju så himla mörkt... Somnade - det gjorde däremot inte jag. Och så vart det huvudvärk av DEN dagen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Fast jag använder ju inte den här bloggen till att skriva så.
Jag krånglar till det - tappar ytterligare några läsare - och skriver:

En dag i konfusionens tecken
en dag med tunga spökkliv på min hjärna
Hade jag kunnat skulle jag hoppat i bäcken
Inte fäktat blint mot varenda stjärna.

Sov! Sov, dumma kropp! Lyssna inte på allt sånt där skrän!
Dröm några löjliga drömmar och skit i din jävla migrän.

15 september, 2011

När patienten säger att du är vacker...

Jag vet att det finns kvinnliga kollegor som starkt ogillar det. Som slår bakut direkt. Fast jag är inte säker på om jag har förstått riktigt varför. Men jag TROR att det har något med könsroller att göra.

Själv kan jag aaaaldrig tröttna på att få så fina komplimanger! I min ständigt bekräftelsetörstande tillvaro suger jag åt mig som en ihopskrumpnad svamp. Blir PRECIIIIS lika glad varje gång!

"En så ung och vacker läkare som du..."

Och för varje gång det sker, förintas ytterligare en bit av reflektionen i min gamla tonårsspegel. SNART är den nog borta helt. Borta, borta, borta! Gone and away.

"Men, oooh, tack vad snäll du är!" Säger jag.
Tack för hjälpen med att skingra mina inre demoner, viskar mitt ego.

10 september, 2011

Är det detta jag ägnar mitt liv åt?

Det är ett gift som sprids. Med en förmåga att infiltrera precis vad som helst. Och med en transparens som förvillar mig till vansinne. Eftersom det ändå finns där, och det KÄNNS. Det känns på alla sätt! En irriterande substantiell existens.

Men det giftet ger mitt liv en mening: Jag måste hitta antidotet. Jag MÅSTE hitta det! Innan det är för sent.



03 september, 2011

Världen är inte mogen ännu


Världen är ännu inte mogen för ifrågasättandet. Världen är inte mogen för att släppa taget om sin trygga ståndpunkt. Ännu saknas mod och vidsynthet att se bortom sin horisont. Ibland också förmågan. Indoktrineringens storhetstid är inte över.

Eller ser de bara inte skogen för alla träd?


01 september, 2011

Jag förlorar kontrollen!!

Och schwoops...! Så brast säkerhetslinan, hjälmen flög av och marken bara försvann. Alla fallskärmar och skyddsnät som bortblåsta. Inte en enda kontrollpanel i sikte. Helvete. Och den där störigt bekanta världsvyn tornar upp sig. Den som knappt är identifierbar på grund av alltför högt värde på den hygrometriska skalan. Då är det bara att resignera. Vis av erfarenhet, som man blivit.

Det här ämnet har jag berört tidigare. Det aktualiseras dagligen. Mest i det tysta, oftast i det fördolda. Och just det är så konstigt. För det är ju så kristallklart för mig. 

Halvvägs i livet är det bara att konstatera: I vissa avseenden kommer jag aldrig, aldrig att bli tillräckligt vuxen.





25 augusti, 2011

Ibland gör världen så ont



Ibland gör världen ont. Ibland är den bara för mycket.

Eller är det jag som är alldeles för skör?
Är det jag som är för liten på jorden?

Men allting ÄR faktiskt inte relativt. Einstein och gubbsen kan ta sig i dalgången!

Åtgärd: PPI-kaffe 1+1+1+0?

Dyspepsin är ett faktum. Ventrikelmucosan börjar visst bli lite grinig nu över de där 10-12 kopparna kaffe om dagen. När ska de lansera kaffe med PPI som tillsats?

Eller varför inte Omeprazol med koffein i...?





23 augusti, 2011

Det pågår en strid i sängkammaren


Ursäkta, är det nån som möjligtvis har sett min sömn? Typ kl 0330 varje natt är det nån som kommer och stjäl den för mig! Det lustiga är att sömnen lyckas smita från kidnapparen varje gång, och hitta tillbaka till mig framemot kvällen.

Det är en batalj som jag inte skulle kunna vinna - över huvud taget! - utan min hängivna anhängare.

21 augusti, 2011

Nu är silikonet på plats!

Både som läkare och som kvinna ställs man ibland inför frågan: Silikon eller inte? När det nu aktualiserades för min del, blev svaret utan tvekan "Ja!" Eller rättare sagt, jag läste en del på nätet först men ganska snabbt stod det klart, att det var inget att ge på längre.

Så nu är det gjort! Det var faktiskt ett enkelt ingrepp och det var fort avklarat. Silikonet är på plats och jag har äntligen fått hyllan där den ska vara. Plus lite annat som jag passade på att pimpa upp, när jag ändå höll på.

Så tack Bygma för all professionell hjälp och för era kvalitetsprodukter! Badrummet är nu ett duschrum.

18 augusti, 2011

I schizofrenins kölvatten


(Tack min bästaste och sötaste
Therese - som för övrigt inte
har något med texten att göra -
för att jag får låna din kreativa bild!)
Den som kommit i kontakt med psykoser förstår. Förstår omfattningen av vad som sker i den sjukas direkta närhet. Fy fan, säger jag. Och: Herregud i himmelen...

Ofattbara livsöden. Psykisk vånda och psykiskt lidande. På grund av felprioriterade resurser och på grund av tidsbrist. På grund av oförståelse från omvärlden. På grund av okunskap. Men också på grund av traditionsbundna sociala normer, som går stick i stäv med schizofrenins kölvatten.

Ett liv fyllt av ångest, oro och förtvivlan. Med förlorad kontroll över alla vardagshändelser och med otrygghetskänslan som främsta följeslagare. Idel vanföreställningar som tar över hela tillvaron.

("Jag VET att det är någon som varit här i mitt hem och snokat! Jag VET att de avlyssnar min telefon! De står ju där utanför och väntar på mig. Till och med min familj har de fått över på sin sida. MOT mig. Jag VET att någon opererat in nanoteknisk utrustning i min hjärna och styr allt som jag säger och allt som jag gör! Jag vet att de är där, och jag kan inte ta bort dem! Men SER ni inte...?! Om de bara fattade vilka komplotter som är på gång! Det är bara jag som förstår. Det är bara jag som vet! Hur ska jag kunna axla det ansvaret?")

Det är inte en slump att självmordsstatistiken och missbruksfrekvensen är hög hos personer med schizofreni.

Den som en gång fått träffa en 16-årig patient med vanföreställningar, förstår. Förstår vad jag pratar om. Förstår hur det är att höra den psykotiske pojken slänga ur sig fruktansvärda anklagelser mot föräldrarna. Omsorgsfulla föräldrar som försöker förstå. Mamman som i all sin villkorslösa kärlek får handen undanslagen. Hur tonårskillen till slut rusar ut ur rummet för att fly från de som han totalt förlorat tilliten för. De som - i hans konspiratoriska värld - har svikit honom å det grövsta. Och hur pappan springer efter för att trösta, hjälpa och stötta. Och hinner upp sonen halvvägs ute. Kramar om honom medan pojken skriker så det ekar i trapphuset: "Släpp mig, din jävla kukjävel!!" Ackompanjerad av faderns högljudda gråt.

Den som erfar något sådant, och inte drabbas av en hjärtskärande bedrövelse och gastkramande empati, måste sakna något väldigt väsentligt.

Men det finns en annan sida. En ljus sida: Där harmoniska individer med välbehandlad schizofreni lever. Har man kommit i kontakt med dem, förstår man vad psykiatrin och vetenskapen har åstadkommit. Vilken livsavgörande hjälp det finns att tillgå.

Jag bugar mig av vördnad för alla som, såväl direkt som indirekt, ständigt lever med eller arbetar med psykiatriska sjukdomar.

15 augusti, 2011

En räv, ett omen

En glänsande rödräv som med lätthet skuttar över ett grönt fält. Och med ett stort byte i munnen. Så vackert!

Det måste vara ett måndagsmorgon-omen.

10 augusti, 2011

"Pappa, kom hem!"


Pappa Björn, 1976
När jag var liten reste min pappa i jobbet en del. Han kunde vara borta i veckor. Då tyckte jag synd om mig själv för att jag saknade honom så. Så jag gick omkring ibland och sjöng ”Pappa, kom hem”. Det tilltalade mitt melodramatiska sinne. Redan då en introvert drama queen.

I min småflickevärld var pappa bäst i hela universum. Mamma var snällast, men det fanns ingen som kunde så mycket som min pappa. Han sa själv att han kunde allt. Det köpte jag blint. Och han stod alltid på min sida. På sitt alfahanne-vis. Vad som än hände. Dessutom var han den vackraste pappan av alla. Min stora idol, förebild och auktoritära guru. Jag var så stolt!

Nu är jag vuxen och förståndigare. Möjligtvis lätt desillusionerad. Mer världsvan. Jag vet att pappa inte kan allt. Att han kanske inte är den bästa pappan som funnits i evig tid och oändligt rum. För han är en människa. Precis som alla vi andra. Men han är MIN pappa. Och jag älskar honom. Precis som jag alltid har gjort.

Massor av födelsedagskramar, far!!
(Och observera de små röda hjärtanen som jag lyckats få dit med html-kod! :D)

07 augusti, 2011

Definitionen på "kvalitetsmusik"

Jag vill propagera för två låtar. Som i min värld är RIKTIG, ÄKTA superkvalitetsmusik! Det vill säga sådan musik som får mig på svårbehandlat maniskt topphumör. 

För visst måste det vara ädel kvalitet då?





27 juli, 2011

Livet på vårdcentralen är en dans på rosor!!!

Det roligaste är när man kan lura sig själv. Och det roligaste är när det visar sig att man är vansinnigt lättlurad.

Att diktera besöksanteckningar är den tumme som har suttit allra, allra hårdast fast i ändalykten på mig. Men jag har ÄNTLIGEN hittat ett koncept som funkar!! Tummen är fri. ("Jag ser ljuset!!") Och plötsligt blev livet på vårdcentralen som en dans på rosor igen.

Jäääj!

(Vinter... Jo, jag vet. Men hittade ingen annan bild på
mig som speglar min sinnesstämning bättre just nu.)

23 juli, 2011

Måste visa sympati med de bombdrabbade!

Man blir ledsen, arg, förtvivlad och förbannad när folk dör i bombattentat och massakrar! Det är fruktansvärt att den risken ska behöva finnas över huvud taget! Det kan tydligen hända dig, det kan hända mig, det kan hända grannen.

I såna krislägen visar det sig hur goda människor är i själ och hjärta. Man vill hedra de som blivit utsatta för bombdåd och massmord. Vi måste ta hand om varandra och värna om varandra. Alla har lika värde och ingen förtjänar sådana hemska öden. Facebook-grupper skapas om att tända ljus för de döda och man fixar nya profilbilder med landsflagga på. Allt för att visa hur mycket man bryr sig om sina medmänniskor.

Hur är det nu igen Indiens flagga ser ut...? Jag vill visa min sympati för invånarna i Bombay för det som hände den 13 juli i år. De 21 döda och de 300 skadade. Och hur ser Nordsudans flagga ut? Det har ju pågått en massavrättning av civila där nyligen. För att inte tala om i Pakistan och Afghanistan...

Bombay, 13/7 2011

19 juli, 2011

Här i det tysta, i lögnens land

Det är då jag lägger det på trappan. Utanför den ståtligaste dörren jag kan hitta. För hos mig hör det ju inte hemma. Nu är det demolerat av hänsynslösa fötter. Till oigenkännlighet. Till osynlighet.

Det är här jag är. I det tysta. I Tillitens land. Och de drar en lättnadens suck. En suck för fallet ner. Aldrig för stigningen upp. "Nu har jag det! Nu har jag det här igen, minsann!" Men genom glädjens tårar ser jag bara ryggar. Och de förblir orörliga. Det är fortfarande ingen som hör.

Här, i det tysta. I Lögnens land.

16 juli, 2011

Konsthistoria tar vid där loppisar slutar

Alltid lika förvånande när man överraskar sig själv med en ny hobby. Min hobby of the month har nu (paradoxalt länge) varit loppisar. Ja, herregud...

Jodå. Jajemensan. Föraktfulla rynkor på näsan är nu utbytta mot taveldamm från 50-talet och en hel del mögelsporer. I nysilverbrickor, avlagda matbestick och kromat kitsch, reflekteras habegär i hamsterns tecken. Och fnysandet över gammal "skit" har övergått till vördnadsfull begrundan över 1900-talspatina.

(Men jag vore inte jag, om det inte fanns dubbel uppsättning våtservetter och Alcogel i mitt handskfack.)

Augusti månads hobby blir förmodligen svensk konsthistoria. Premiären är faktiskt redan överstånden, om jag ska vara ärlig. Dessutom dök en ny och ovan frågeställning upp i mitt underskattade huvud: "Var kan jag hitta en tjusig guldig ram till mitt favoritloppisfynd (en illröd helvetestavla)?

Så-att-eeeh... Snart börjar akt 2.

11 juli, 2011

Meddelande till den som undrar!

Bara så ni inte tror att jag har drunknat under alla badmadrasser och simdynor och båtskrov och skrattmåsar...


Lägg till bildtext

24 juni, 2011

Shakespeare - my ass!

Äntligen!!! Midsommarafton!! Smågrodor runt en skev lövad stång, glåmig fisk i ättika, snålblåst och regnskurar, trivselfascism i långa banor, trängsel i naturhamnarna, folk som super sig drängfulla som aldrig annars, och skrålar i högan sky om nån "Hela" som går. Och allt har vänt igen och det går mot mörkare tider.

Jag tycker om idén att fira sommarens ankomst och de långa, ljusa dagarna. Jag tycker om att folk är glada och bekymmerslösa - om än bara för en liten stund. Jag tycker om att höra fågelkvittret och känna lukten av vilda blommor. Jag vill sitta på en bohusklippa med hans armar om mig. Och jag vill se den eldgula nattsolen gå ner över ett krusigt västkusthav.

Äntligen. Midsommarafton.




23 juni, 2011

Goddag, herr Social Fobi!

Med ateromstanken kvar i näsan trotsade jag min sociala fobi. Åt nämligen lunch med mina kollegor idag. Fick lite insajd infårmejschön om flygande landsförrädare och om romer - superintressant! Men min sociala fobi ska nog få dominera mina raster ett tag till.

And now: Back to business!

19 juni, 2011

Mina dagar som plastikkirurg

Hibiscrub och Carbocaindusch,
adrenalin och svart tusch.
Detta höll jag på med härom dan.
Plus en och annan trevägskran.

Jag assisterade en skicklig kirurg i op-salen
Medan sköterskan tog till kallprat-arsenalen.
Patienten kunde gå hem senare under dagen
Och var inte ens det minsta tagen.

Mötte idel nöjda patienter på återbesök
Inga buttra miner, såna går bara upp i rök.
Plastikkirurgin har sina fördelar, helt klart
Så dit återvänder jag gärna tämligen snart!
Bland annat åderbråckskirurgi stod på schemat.


(Tack alla på My Doctor i Umeå för ett fantastiskt bemötande, för supergott fika och för allting annat! /Zandra)

16 juni, 2011

Illamående på ett annat vis

Mina mentala kräkningar, cerebral vomering - är det tårarna det, eller...?


Tack finaste Therese för din fantastiska
bild som jag har fått låna!! 


14 juni, 2011

Lång tid som är kort som är lång.

En torsdag har sällan varit så långt borta.
Två nätter har sällan varit så många.

Inget är som väntans tider. Och då är inte det POSITIVT menat.
Det är nu det ska vara nu! Annars får det nästan vara.



12 juni, 2011

På mp3-spelarjakt!


Min mp3-spelare har av nån anledning kidnappat mina bästa hörlurar och håller dem som gisslan. Men dum i huvudet som han är, den lilla apparatjäveln, har han glömt berätta var han befinner sig!


09 juni, 2011

The Daughter of Average Svenssons...

En liter fil på Konsum, en huvudvärk, en blöt hund, en hudspricka i stortån, en blöt kjol (efter att på typ Baywatch-vis ha jagat ikapp den blöta hunden, som idkade olovlig jakt av sjöfågel vid stranden) och en klockradio med blinkande display.

Min junikväll är snart slut. Och fortfarande har ingen hört av sig och berättat att jag blivit draftad till ett hemligt experiment. Eller något annat sånt där spännande.

I am the Daughter of Average Svenssons. Även idag. Och förmodligen även imorgon.

Allis jagar även sånt som Allemansrätten inte är så
noga med. T ex mastodontpinnar, bollar och diverse bugs.

I'm alive!

Precis som den dag jag har pendlat mellan astronomiska höjder och stillahavsdjup, och slutligen landar nånstans däremellan. Och får somna med midnattsljuset som vaggvisa.

Det är då jag känner att jag lever.