25 februari, 2011

Ögontjänare? Jag?! Näääääääää!!!!!

akh.nu
På jobbet råkar jag ibland ut för ett ganska underligt fenomen. På något sätt hamnar det väldigt många muggar på mitt skrivbord...

Men jag kan inte med att bära tillbaka allihop till fikarummet på en gång. Det tycker jag ser illa ut. Så jag tar oskyldigt med mig nån mugg lite då och då.

Som den yrkesskadade och kontrollbehovs- drabbade människa jag är, letar jag förstås diagnos och åtgärdsalternativ för min defekt. Så jag undrar alltså: Vad säger detta fenomen om mig? Att jag var en hamster i mitt förra liv? Att jag behöver läggas in på missbruksrehab för koffeindetox? Är jag en patetiskt ögontjänare? Eller bara allmänt lat? Var min mamma alldeles för snäll? Det skulle ju i och för sig kunna röra sig om en helt vanlig kaffemuggsfetischism också.

Fast näää... Det är säkert bara en normalvariant av en tidigare muterad egenhet.

Behandling då? Jag är förmodligen i ytterst stort behov av KBT nu. Fast en del skulle nog hävda - med viss rätt kanske - att traktion i min ena auricula är det enda framgångsrika konceptet...

Jag tänker alla fall låta min charmiga defekt få persistera. För detta fantastiska livselixir VILL jag bara inte vara utan. Då får muggkonglomeratet bli en bieffekt som jag helt enkelt väljer att leva med.


filippa k

24 februari, 2011

Ordet "tänk" i paritet med "helvete"?

Jag vill nog påstå att de flesta har fått lära sig att det är fult att svära. Jag tror inte jag överdriver då. I vår familj FICK man svära. Fast bara en gång per år och det var på sin födelsedag. I alla andra fall sa vi att man måste böta 1 krona.

(Än idag undrar jag vart alla de pengarna tog vägen...)

Men VARFÖR är det då fult att svära? Det har väl från början sin förklaring i religionen, antar jag. Kristendomens 2:a budord lyder nåt i stil med: "Missbruka inte Herrens, din Guds namn." Och att åkalla de onda makterna var visst inte heller särskilt populärt, har man ju förstått.

För oss som är ateister, är ju inte det argumentet gångbart. Nej, det som JAG fick höra, är att tendensen att svära tyder på dåligt ordförråd. Det vill säga att svordomar agerar substitut för de ord som egentligen beskriver situationerna optimalt. Det är fortfarande min absoluta övertygelse.

Så nu har jag insett att det är DÄRFÖR som jag inte gillar ordet "tänk"! Det används ju numer ofta som ett substantiv. Det kan visst betyda både tankesätt, filosofi, tänkande, ståndpunkt, resonemang etc etc. Jag vill därmed hävda att det begreppet är HELT i paritet med svordomar!

Men jag svär ibland ändå. För mitt ordförråd är långtifrån komplett. Ordet "tänk" däremot - det vägrar jag att använda annat än som imperativ...

21 februari, 2011

Så här ska jag få mitt Nobelpris!

Jag höjer min röst och ropar ut mina paroller 
Vida protester skapar jag på banderoller
Under devisen "enade vi stå, söndrade vi falla"
Förstörelsen är ju alltför svår att palla

Med antioxidanter har jag fyllt mitt tunga artilleri
Siktet är inställt på celler och mitokondrierna däri
Där ska inte finnas några tomma elektronskal
Jag vill nämligen fördriva varenda fri radikal

Åt alla telomerer ska jag bygga nödvärn
Jag fixar allt från skyddsrum till knogjärn
Men de fria radikalernas extravagans?
Jag måste ju göra av dem någon annanstans!

Så jag skickar dem på koncentrationsläger
De som våra mäktiga lymfocyter äger
Där får de härja precis som sig bör
bland mikrober och annat skräp som stör

Så blir jag radikalernas domptör och priset är mitt
Efter att Nobelförsamlingen fått säga sitt
Men äldre, ja, det blir jag nog ändå
för tiden, den rår ännu ingen på

Hur är det att vara doktor?

För ett tag sedan frågade en bekant mig hur det är att vara doktor. Om det är vad jag hade tänkt mig innan jag började plugga. Faktum är att jag minns faktiskt inte längre vad jag tänkte mig från början. Det är så mycket vatten som har runnit under broarna, så jag kan inte säga om det motsvarar mina förväntningar jag hade då.

Men jag kan säga så här: Det har å ena sidan sina nackdelar. Det kan ju inte förnekas. Som den där envisa känslan av att inte räcka till. Man vill göra så mycket för så många men det finns så lite tid.

En annan baksida med jobbet är att man har Socialstyrelsen och Patientnämnden flåsande i nacken. Det är mycket som ska ske helt enligt alla regler och löpmeter med föreskrifter.

Eller när man finner sig själv ha en massa sekreteraruppgifter. I stället för att låta proffsen få sköta det, medan man själv lägger tid på patientkontakt.

Och just det faktum att man inte bara måste behärska sitt medicinska gebit. Utan man måste även ha kunskaper och insikt i juridik och lagar, samhällspolitik, fysikaliska och kemiska processer, pedagogik, datorer och annan teknologi, chefsledarskap, ekonomi...

Det är dessutom en stor fördel om man har någon form av språksinne och författartalang.

Och det är förstås inte heller fel om man har en någorlunda gångbar social kompetens.

Helt enkelt förväntas det av oss läkare, att vi ska bemästra och kunna hantera de flesta situationer. Inte bara de som är direkt patientrelaterade. Det kan kännas fruktansvärt övermäktigt. Och det är ett tungt ansvar att bära.

Men värst av allt är att se patienter lida till döds eller vanvettighet av depression, smärta eller cancer; och samtidigt inte ha något mer att erbjuda dem. Då står man där mitt emellan allt. Förtvivlad. Med prestationsångest som gnager sönder en inifrån. Man undrar vad det var för sadomasochistisk ådra som styrde en hitåt. Och man bara längtar efter att få krypa upp i knäet och borra in näsan i halsgropen på någon tröstande, vänlig själ. Få glömma allt det onda och obekväma.

MEN - å andra sidan är det oftast hur kul som helst att vara doktor!!! Som när man reflekterar över att man har fått skratta tillsammans med såväl patienter som kollegor och personal, massor av gånger under arbetsdagen.

För att inte glömma de gånger man får beröm och bekräftelse från olika håll och man inser att man ju ändå har lärt sig en hel del. Och är duktig. Att man faktiskt KUNDE hantera alla situationer som uppstod den dagen. Egot måste ju ha nåt mer konkret att livnära sig på också.

Sist - men absolut inte minst - är när man får bra kontakt med sina patienter! När man känner att de får förtroende för en och när man faktiskt märker att man kan hjälpa dem. Det låter kanske klichéartat men det är ju till syvende och sist det som fick mig att vilja bli läkare.

Det är då jag tänker:
Det är värt allting! Jag har valt helt rätt.
Det är just detta jag vill göra!

18 februari, 2011

Men vem är det som kör egentligen?!

Ibland känner jag mig som ett elektriskt tåg i ett miniatyrlandskap. Och att det sitter nån liten illvillig filur och styr mig framåt på rälsen. Och han kör utav bara helsike också! Fortare och fortare far jag.

Jag hör hans skadeglada skratt eka omkring mig.

Det är bara att hänga med så gott man kan, för att inte spåra ur i kurvorna.

17 februari, 2011

Är man gammal om man levde före internettiden?

I fikarummet kom vi in på ämnet uppslagsverk. Alltså den gamla sorten. Den i bokform, med typ 25-30 band. Vi konstaterade att de inte är särskilt eftertraktade nu för tiden. Idag är ju det enklaste sättet att söka på nätet efter information och fakta.

När jag gick i grundskolan visste man knappt vad internet var. Då gick man till biblioteket när man skulle skriva uppsatser och arbeten. I källhänvisningarna fanns bara böcker angivna. Inte en enda webbadress så långt ögat kunde nå.

Jag är uppväxt i Göteborgs utkant. Där var (och är) kollektivtrafiken väldigt sporadisk och bristfällig. Och det var långt till närmaste bibliotek. Så idag när vi pratade om uppslagsverk, slog mig plötsligt tanken att jag ändå var väldigt privilegierad. För i vår källare fanns hyllmeter med böcker och lexikon! Jag behövde inte åka nånstans eftersom biblioteket fanns där en trappa ner.

Med detta vill jag ha sagt: Tack så ofantligt mycket för den förmånen, mor och far! Och tack för att ni allt som oftast hänvisade mig till litteraturen när jag ställde frågor.

14 februari, 2011

Jag måste ha min hybris!

Ta inte min hybris ifrån mig! Jag behöver den!

Den är mitt bränsle, den är min morot och den är min piska.
Mata den med kärlek, ge den din omsorg och säg att du vill uppleva den med allt som är du!

Vilka trädtoppar ska jag annars landa i?

I en verklighet som inte är min

Jag har skrivit på sanskrit och sjungit för trasiga sinnen. Jag har andats i vakuum och fallit mot tyngdlösheten. Och här inne finns bara färger som jag aldrig har sett förut.

Jag trodde jag kunde fånga ekot men tonerna känner jag inte alls igen. De är visst inte mina, de betyder ingenting. 

Sanskrit
Borta är anvisningarna.
Borta är det som var verklighet.

Nu är det bara jag och en ogjord progress.

09 februari, 2011

En av mina sämsta pekoraler!

Vissa dagar är det bilköer hela dan.
Ibland står man ensam på vägen och ser ingen mer.
Vissa dagar är man visst på Autobahn.
Ibland är det uppförsbacke så långt man ser.

Vissa dagar undrar man om senaste skylten visade rätt.
För solen går ju för farao ner i fel vädersträck!
En del dagar får man vattenplaning, eftersom det duggar tätt.
Och andra dagar kör man in i grannens häck.

Det är de dagarna man gärna längtar bort.
Och det är de dagarna man faktiskt längtar hem.
Det är de dagarna man önskar att vägen var kort
Men istället byter man bara nån rem.

(Vad betyder pekoral?)

Vackra Silvervägen, nånstans mellan Arjeplog och Arvidsjaur...

04 februari, 2011

Vem styr våra drömmar?

Drömde att jag sydde en klänning. Den var jätteful. Sen sydde jag en klänning till. Den var lika ful den. Men det konstiga är att i drömmen tyckte jag att de var alldeles fantastiskt snygga! Jag var verkligen belåten med mina alster.

Vad ÄR det egentligen för en liten filur där inne i hjärnan som är vår drömkusk? Som gör att man kan tycka så diametralt olika i drömmarnas värld jämfört med i vaket tillstånd.

Hade allas vår Sigmund Freud trots allt en väl grundad poäng i sin övertygelse? Eller är det bara hjärnan som inte kan strukturera upp allt på ett optimalt sätt. Eller intalar man sig bara att man har en viss synpunkt, helt och hållet styrt av de sociala normer som influerar en dagligen?

Eller är jag schizofren?!

03 februari, 2011

Jag har sett en riktig raritet!!!

Idag har jag haft förmånen att se en riktig raritet!! Men så befann jag mig på endemiskt område också...

Fick nämligen se en överläkare som faktiskt hade stetoskopet om halsen! Det var en mycket speciell känsla kan jag berätta. För det är ju annars sånt man på sin höjd får se på tv! Och de få jag har sett i verkligheten har alla varit av yngre årsmodell. Idag var första gången jag såg en "halsstetoskopare" i medelåldern.

Tror jag ska börja anteckna i en bok.
I sann ornitolog-anda!

02 februari, 2011

Hur ska jag kunna se DET?!

"Det står skrivet i stjärnorna"?
Jaha...?!
Och jag som är så himla närsynt!

Typiskt också...

Att välja eller icke vara...

Existentialismen - existerar den egentligen? 

Dels tycker jag att den per definition inte innebär det som benämningen antyder.
Dels tycker jag den innefattar lite väl många paradoxer.

Det finns bara två måsten här i livet: Att välja och att dö.

Det har min mamma lärt mig. Enligt min mening är hon existentialismens bästa förespråkare. Så som jag vill tolka den filosofin i alla fall.


Jean-Paul Sartre,
en av grundarna till existentialismen