30 mars, 2011

Min pseudovardag

Vissa dagar är den virkade avigsidan. De dagarna dras man obönhörligt mot katoden. Då är descendens en livsstil. Då är dagen mörk och natten ljus.

Idag är en sån dag.

Jag såg en närmast helvit björkstam vid älven. Jag såg barmarken, inte den smutsiga snön. Jag valde att känna sågverkets spår, inte pappersbrukets. Det var deras vänliga leende jag tog in; Wernickes area stängde jag ner. Jag svarade tvärtom på alla frågor. Det de hörde var "ja", "ja", "ja" och "ja". "Allt är som det ska."

Nu ligger jag och låtsas att inte synnerverna kombatterar för ögonglobernas givna plats. Och jag låtsas att huvudet inte känns tungt som järnskor. Jag låtsas.

Idag är en sån dag. En sån dag då jag söker granulae som kan självgenerera några extra lumen. Men det är en blek dag. Det är min pseudovardag.

Ett dygn efter Mård...

Nu är det officiellt. Mitt liv är härmed uppdelat i två eror: Livet FÖRE Mård och livet EFTER Mård.

Och nu blir det verkligt svårt att motivera sig till en fortsättning av det egna bloggandet. Efter att ha fått ta del av "The Blog"! Bloggarnas blogg. Best of the best. Ett författarskap och textskapande som slår de flesta litteraturpristagare med hästlängder i multiplar. Jag har aldrig tidigare läst något som berör mig på ett känslomässigt plan så oerhört mycket.

Mårdspår...
Du måste bara läsa den förhållandevis okända: "Mård på öppen gata"!

Extraordinärt.
Fantastiskt.
Spektakulärt.

I övrigt är jag mållös...

29 mars, 2011

Tystnad kan såra så mycket mer...

Ord kan såra.
Men tystnad kan såra så mycket mer! För din tystnad, den tolkar jag som ett ogillande.

Säg vad du tänker när du tänker något positivt!
Visa bekräftelse om du håller med!
Var generös med konstruktiv respons!
Uttryck en glad känsla!
Ge uppriktiga komplimanger till dem du tycker om! Och till andra också för den delen.

Att det ska vara så förbannat svårt för så många!!

Tänk, så många missförstånd som skulle kunna undvikas med bara några ord...

28 mars, 2011

ADHD eller bara uttråkad?

Ibland tänker jag tillbaka på studietiden. Både med ångest, vemod och nostalgi. Som till exempel när man satt och antecknade och ritade för glatta livet på föreläsningarna. På alla sätt som man i skrivhetsen kunde komma på. Jag klottrade blocken alldeles fulla med humoristiska bilder, flödesscheman, kalligrafiska texter, brainstormingupplägg och fyndiga kommentarer. Mitt pennskrin var breddfyllt av färgpennor, stämplar, klistermärken och grejor.

Man gjorde ju vad man kunde för att stimulera till snabbast möjliga inlärning...

Och med anledning av just det vill jag rekommendera en titt på detta. En kollega tipsade mig om den här filmsnutten. Otroligt inspirerande föreläsningsteknik! Garanterar massor av flashbacks till studietiden.

Det är en film som även ur flera andra synvinklar är väl värd att ses. Det handlar om utveckling av utbildning, ekonomi och bjuder på historiska tillbakablickar. Där finns exempelvis ett avsnitt om "ADHD-epidemin". (För dig som inte orkar titta på hela filmen, börja vid 3:40 minuter.)


27 mars, 2011

Osmotisk kärlek

Perception via ett semipermeabelt membran. Det är så jag upplever dig och ditt vackra jag. Dina sämre sidor tar sig aldrig igenom. Tillsammans med kolloiderna stannar de helt enkelt kvar på andra sidan. Endosmosen är så perfekt avvägd. Och alltihop sker under påverkan av ett elektriskt fält. Outsinliga krafter, totalt oberoende av vikt och volym.

Det är, så att säga, vår egen osmo-love-itet...

24 mars, 2011

Mitt yrkesmässiga handikapp


Jag har ett yrkesmässigt handikapp. Det är otroligt pinsamt varje gång det gör sig gällande. Jag känner mig skitdum! Det känns som om jag förlorar min trovärdighet som läkare och den lilla pondus som jag kan uppbåda.

Tårarna börjar nämligen rinna på mig om mina patienter gråter eller är ledsna på något vis. Det hände så sent som idag. Med en 2-årig patient jag hade. Som inte mådde bra och var ledsen och lite rädd.

Jag försöker försvara mig med att det bara visar på empati. Men det är en föga tröst... För lik förbenat är det ju ett vekt beteende hos en som ska ha rollen som den stöttande och den hjälpande.

Ibland tänker jag på att vidta symtomatisk behandling: Att jag skulle fästa några kompresser under glasögonen, som kan fånga upp eventuella förrädiska tårar. Ibland tänker jag att jag skulle sätta upp en skylt på skrivbordet: "Ursäkta men jag är en lipsill, så om du gråter kan det hända att jag också börjar gråta."

Ibland tänker jag: Låt vara att jag gråter emellanåt men det är väldigt mycket oftare som jag får le och skratta tillsammans med mina patienter.

23 mars, 2011

Sexdriften är ju ett naturligt behov!


Jag är en av de som starkt förespråkar vårt naturliga ursprung. Att många av våra beteenden i grund och botten bygger på nedärvda egenskaper och syften. Alla däggdjur har grundläggande biologiska behov, såsom hunger, törst, överlevnadsdrift och fortplantningsdrift. Det är de behoven som medför att rasen får fortleva.

När det gäller hunger och törst har det i vårt civiliserade samhälle uppstått en ofantlig industri kring detta. Det saluförs, säljs, köps och lagas mat till tusen! Det äts, dricks och frossas helt öppet. När du kommer hem till någon bjuds du ofta på mat och dryck. Så fort du slår på teven eller bläddrar i en tidning kan du hitta något om matlagning. Intresset är enormt!

Och det vet vi ju alla: Äta bör man, annars dör man…

Men hur är det med fortplantningsdriften? Alltså sexbehovet. Vad får man göra där – i vårt civiliserade samhälle? Av någon anledning har det blivit en massa hysch-hysch kring just detta. Tabu, synd, censur och ”det ska jag förklara för dig när du blir vuxen”. Varför får man inte ha DET som intresse? Varför anses det fel att köpa sexuella tjänster (så länge det inte görs svart)? Varför göms porrtidningar längst upp på hyllorna i butikerna? Varför visas inte porrfilmer på teve hur som helst?

”Men JAG har en öppen syn på sex!” Jaså, har du?! Varför är du då så motvillig att erkänna att du onanerar? Varför uttrycker du dig då så negativt om tjejen som ”hoppar runt”? Eller om killen som ”avverkat tjejer på löpande band”. Så länge man själv, båda, alla tre, fyra, fem är med på det - och det är på lika villkor - borde ju allt vara helt i sin ordning. Eller...?!

För vad är sex om inte annat än ett grundläggande naturligt behov?! Alla utvecklar det behovet förr eller senare. Ändå finns det faktiskt några som anser att sex är något syndigt, hemlighetsfullt och ”icke rumsrent”. Då vill jag påstå att det säger mer om DE människorna, som har DEN synen på fortplantningsdriften, än om oss andra.

Jo, sex kan vara intimt och privat. Sex kan vara älskog. Det kan vara passionerat och känslosamt. Precis som vissa samtal kan vara känslosamma och privata. Som då bara får stanna mellan vederbörande.

Jag försöker inte förmedla en önskan om att alla ska springa omkring nakna och kopulera i vartenda hörn. Och jag har ingen avsikt att uppmuntra till sexuellt förtryck. Men det gäller ju åt andra hållet också.

Nej, mitt budskap är: Är det inte dags att ha en lite öppnare syn på det behov som kan göra underverk för själen och livskvaliteten? Är det inte dags att släppa de religiösa hämningarna som etablerades för ett antal hundra år sedan? Är det inte dags att ta ett kliv bort från syndfullheten och in i nutiden istället?

22 mars, 2011

"Insatser är inte värdefulla enkom för att de är dokumenterade."

Det är inte bara jag som har invändningar mot vissa arbetsuppgifter som vi doktorer får utföra. Det vill säga sådant som påverkar både kvalitetssäkerheten och kostnadseffektiviteten i negativ riktning.

Marie Wedin, ordförande i Sveriges Läkarförbund, skriver om detta i senaste numret av Läkartidningen.


Medicinar-travesti på "SexyBack"

Den här travestin på Justin Timberlake's "SexyBack" är SÅ fenomenal!! MÅSTE bara ses! Det är ett gäng medicinare som beskriver EKG-kurvor, kan man väl sammanfatta det som...




Och för dig som har missat bästa ekg-lektionen - ur didaktisk synvinkel - är även ett besök här ett måste. Om inte annat för det höga underhållningsvärdets skull...

21 mars, 2011

Kan du ge något värdefullt?!

Betongringarna är tomma.
Gruvans tillgångar har schaktats bort.
Asfalten saknar ingen blomma.
För ljuset är av en annan sort.

Det är ett lättare moment att glömma när enheten är liten.
Ett mindre kostsamt förfarande när kanten är sliten.

Hur mycket har rämnat? Hur mycket finns kvar?
Vad har du egentligen lämnat om jag ingenting har?

Du tog mina ord och slängde i komposten!
Det är tydligen platsen för alla dina måsten.

Stor som världen vill jag se din tolerans.
Av din aktning ge mig ett ögonblick.
Då kvarstår anrikning med meningsfull glans.
Då vet du att jag det viktigaste fick.


Kärleksförklaring till den jag saknar

Jag längtar efter dig.

Det är länge sedan nu. Jag minns knappt hur det känns när du är här. Din värme mot min hud. Ditt bländande leende.

Du, mitt balsam för själen. Du, min starkaste ledstjärna. Du, som ger hopp om allt. Du som förändrar hela min värld med din närvaro.

Utan dig hade det varit evigt mörker, livlöst och isande kallt.
Utan dig hade jag varit ingenting.

Du är saknad, underbaraste sommarsol!

14 mars, 2011

Den store mästaren

Jag har upplevt fysikalitetens fulländning!
Den dansande snön på min väg hem.
I ytterst svårimitabla formationer.
Svepande vågrörelser och virvlande konfigurationer.
Snillrika mönster skapta av morfologins mästare.
Endast med solen som färgpalett genom stratosfärens prisman.

Jag bugar mig för Naturen - den oklanderliga konstnären!

Sjön nedanför mitt hus. I fast form.

11 mars, 2011

Himlen är sjuk

Och man skulle ju faktiskt kunna säga, att till och med himlen har fått vinterkräksjuka idag. SOM det snöar!

Eller: kall-is-i-viruset har slagit till igen! (eg. Calici-virus...)

Välformad rumpa, rolig och smart?

Jantelag eller inte men jag springer inte omkring och anser att just jag är så himla unik. Visst, rent biologiskt. Jag har en unik genuppsättning. Det är bara jag i hela världen som har den. Precis som du och du och du. Och du och du...

 Men i det stora hela är jag givetvis som folk är mest.

OBS! Personen på bilden har
inget med texten att göra.

Jag är inte den mest sympatiska, den smartaste, snällaste eller starkaste. Jag har inte flest vänner, är inte vackrast och har inte den snyggaste rumpan. Jag är inte den bästa på jobbet, inte den roligaste på festen eller den rikaste i landet. Jag sjunger inte ljuvligast, räknar inte snabbast, fysar inte mest, lagar inte den godaste maten, kör inte säkrast i trafiken.

Men jag är inte heller sämst på allt. Jag är faktiskt riktigt bra på många saker.

Hur många människor stämmer allt detta in på? De allra flesta.

Det är bara att gilla läget: Man är en i mängden, i tiden, i universum. Den som kan acceptera det om sig själv, är däremot väldigt speciell.

Det är inga piller - det är tegelstenar!


Dagens fråga: Varför görs alla paracetamoltabletter i tegelstensstorlek?! Med en esofagus som en 10-årings, är det ju tvärt omöjligt att svälja dem!

Och nej, det är inte supparna som jag försöker ta per os...

10 mars, 2011

För blivande AT-läkare

eller - Om en osäker kandis som sökte sig till äventyren i norr...

Nordlig nattsol

Jag vet att det finns läkarstudenter som följer mig på bloggen. Därför vill jag passa på att slå ett jättestort slag för läkartjänstgöring i norrländska glesbygden.

------------------------------------------------------------
OBS! Ni som är rädda för utmaningar,
ni som inte vågar testa era gränser
och ni som är fulla av konstiga fördomar om Norrland - sluta att läsa här!
------------------------------------------------------------

De av er som har läst mina föregående inlägg noggrant vet, att prestationsångest och dåligt självförtroende är mina ständiga följeslagare. Och jag vet att jag inte alls är ensam om det. Man kan ju säga att kandidattiden knappast gjorde saken BÄTTRE för mig. Så när examen började närma sig, bekymrade jag mig verkligen för hur det skulle gå med allmäntjänstgöringen! Skulle jag ge mig ut bland riktiga patienter och leka doktor? Vad kunde jag egentligen? Jag var ju knappt torr bakom öronen! 

Eller som en kursare uttryckte det: "När ska 'bluffen' avslöjas...?"

Så jag tog tjuren vid hornen och gjorde det mest utmanande jag kunde tänka mig: Sökte ett underläkarvikariat långt norrut i - vad jag trodde - ingenmansland. Jag av alla människor! En storstadsbo. En osäker, liten fegis. Som hatar minusgrader. Som hade tänkt bli radiolog...
Jag och hunden nära norska gränsen.

Med facit i hand kan jag säga, att det var det ABSOLUT BÄSTA jag kunde ha gjort!! Ur alla synvinklar. 

Var jag nervös när jag kom till jobbet första dagen? Ja, men nåt så fruktansvärt! Jag tvingade mig själv att inte tänka på allt jag skulle komma att ställas inför det kommande året. Nattjourer, sjukhemsronder, obs-platsronder, akuta hjärtan, chirurgia minor, psykiatrikonsultationer, hembesök, förlossningar, diabetesårskontroller, sjukskrivningar, remisser till närmaste sjukhus som låg massor av mil därifrån, frakturreponeringar och gipsningar, prelbedömning av röntgenbilder, etc, etc...

Men väl där möttes jag av världens underbaraste personal som utgjordes av erfarna sköterskor, sekreterare och drivna doktorer! De var alla lyhörda för mina preferenser, mina svagheter och mina styrkor. Som ett par stödhjul fanns de där för mig allihop och var fantastiskt måna om att jag skulle trivas, lära mig och göra det i min egen takt.

Och så hatten av för alla de unika och enastående patienter jag fick förmånen att träffa! Vilka livsöden jag fick ta del av! Vilken jordnära inställning till livet de har.

Ett särskilt tack måste jag också rikta till den bästa av de bästa apotekerskor!!

Det är en underbar känsla att kunna använda vattnet
direkt från forsen som vanligt dricksvatten!
(Detta är under en utflykt. Huset jag annars bodde i hade
diskmaskin. För det finns faktiskt diskmaskiner även
i Norrland...)
Alla som har testat på att jobba med sjukvård i glesbygden vet vilka situationer som kan uppstå där. Vilka frågor man har att tampas med och vilka problem som kan sätta käppar i hjulen. Att det ställer enormt höga krav på ens egen flexibilitet och uppfinningsrikedom. Det ger både stimulans och glädje att uppleva hur man klarar att hantera situationerna och man växer med uppgiften.

Med hjälp av alla runt omkring mig lotsades jag sakta men säkert in i läkarrollen. Successivt insåg jag att jag faktiskt kunde ganska mycket ändå.
Att jag kunde hjälpa. Att jag ibland kunde bota, ofta lindra och alltid trösta.

Så för den som känner sig vilsen i AT-ansökningarna och den som fortfarande söker specialistinriktning, vill jag verkligen rekommendera glesbygdsmedicin. Man lär sig mycket om sjukvården, om sitt doktorskall och om sig själv.

Ge det en chans, testa och utvärdera!

Men kom inte säg att det är mörkt i Norrland.
För så mycket ljus och så många solstrålar jag upplevt här, har jag aldrig varit med om förut.
Någonstans!


Jag beundrar utsikten över fjällvärlden.


Tack, du som vill ont!

Tack, du som agerar i allt annat än bästa välmening! Det finns ju inget ont som inte för något gott med sig.

Så tack för det goda du ger upphov till!

09 mars, 2011

Svarslösa meningar och meningslösa svar


I trassliga ögonblick är min känsla en tanke bort.
I alla eviga avstånd är lättnaden aldrig så kort.

Vad kan man göra för stort som är lätt och för djupt som är brett?
Vad kan man göra åt det som aldrig nånsin har skett?

Jag vill inte veta om alla de gånger.
Jag vill inte veta!
Det värsta jag kan känna är ånger.

Till alla dessa fantastiska sköterskor!

Vad hade vi varit utan dem? Hur skulle det ha gått ihop allting? Deras insats påverkar mängder av människor varje dag runtom i vårt land.

För vem är det som svarar på kluriga frågor från patienter per telefon?
Jo, sköterskan.

Vem är det som agerar medlare när andra vårdgivare har misslyckats?
Jo, sköterskan.

Vem ger egenvårdsråd om åkommor som ställer till med dagliga besvär?
Sköterskan, så klart.

Vem lugnar de oroliga anhöriga vid olyckshändelser?
Sköterskan.

Vem sållar bland sökande patienter och fattar beslut om vad som är akut, subakut och icke-akut?
Och vem bedömer om patienten behöver träffa en doktor eller en sköterska?
Jo, sköterskan!

Vem är det som av erfarenhet vet hur saker fungerar i praktiken och som vet att teorin inte alltid är tillämpbar?
Jo, sköterskan.

Vem lirkar med barn som inte ALLS vill gå med på att ta nåt halsprov?
Sköterskan, ja.

Vem informerar om viktnedgång, rökavvänjning och kost om och om igen?
Sköterskan.

Vem är det som torkar upp spyor från golvet efter illamående patienter (eller kräkmagade doktorer för den delen!)?
Jajemensan: Sköterskan.

Vem åker hem till ensamma åldringar och sprider glädje och omsorg i deras hem just den veckan?
Lågoddsarsvar: Sköterskan, givetvis!

Vem förbereder en patientundersökning?
Vem håller handen på patienten under en jobbig undersökning?
Vem tröstar den gråtande patienten EFTER en jobbig undersökning?
Vem städar upp efter den jobbiga undersökningen?
Jo-o då: Sköterskan, sköterskan, sköterskan, sköterskan.

En post it-lapp som jag fick av
en sjuksköterska en gång.
Tack alla fantastiska undersköterskor och sjuksköterskor för all hjälp, stöttning, visdom, klokhet, beredskap, tålamod, öppenhjärtlighet, välkomnande och vänlighet som ni gett mig och som ni ger alla våra patienter!

Jag är så otroligt glad och tacksam över att få samarbeta och samverka med er!

Två sidor av mig

Jag kan vara Dr Jekyll och jag kan vara Mr Hyde. Det vet mina nära och kära, och alla andra som känner mig väl.

En del av mig kan vara obekvämt ärlig och väldigt provokativ. När jag sätter den sidan till ifrågasätter jag alla invanda mönster, sociala normer och oskrivna lagar. Det är den Zandra som strävar efter att söka senaste rönen och att alltid lära sig något nytt. Som ser förbättringspotential i allt. Det är den Zandra som vill ha variation och som inte kan nöja sig med ett ”Därför!” som svar.

En annan del av mig är överdrivet ödmjuk och självutplånande. Livrädd för att ta plats och vara i vägen. Livrädd för att göra bort sig och livrädd för att göra misstag. Den delen av mig är underblåst av ett dåligt självförtroende och inpräntadet av Jantelagen.

Denna del av mig söker alltid bekräftelse på något sätt. Piska funkar inte. Morot är det vinnande konceptet. De som står mig närmast kan intyga att jag själv är frikostig med komplimanger och ofta ger uttryck för positiva tankar. Jag vet ju vilken skillnad det kan göra och vilken effekt det kan ha på en individ. Varför belysa det negativa i ett omdöme, om man istället har alla möjligheter att fokusera på det positiva? En människa behöver inte vara hypersmart eller tankeläsare för att då komma fram till att motsatsen (alltså det som är negativt) inte är lika önskvärd. På så vis får man fram sitt budskap utan att trampa på någon öm tå. En win-win situation. Och det är så enkelt att bjuda på.

Med anledning av den tidningsartikel som skrevs om min blogg häromdagen, kan man ju i och för sig ifrågasätta att den här delen verkligen existerar hos mig. Som tur är vet ju de flesta att det oftast finns olika sidor av ett ämne som tas upp i massmedia...

Och med anledning av just den artikeln, kände jag behovet av att låta min komplimangsprutande sida få vara i rampljuset också. Därför ska jag bland annat redogöra för min uppfattning om, och erfarenhet av, alla professionella och kompetenta undersköterskor och sjuksköterskor som finns inom sjukvården. Det är helt uppriktiga åsikter och det kommer inte röra sig om rövslickeri.

För jag har INTE för avsikt att skriva något som jag inte står för!

06 mars, 2011

Vem orkar söka för en förkylning?!

Ett pass på Jourcentralen. Och jag förundras igen över hur många - i övrigt friska - personer, som ids söka för en förkylning! Jag säger bara: Nobelpriset till den som hittar vaccin eller antiviralt medel mot förkylningar! Oj, vad mycket resurser landstingen hade sparat in! Som man istället kunde lägga på sådant som är nödvändigt.

04 mars, 2011

Med tandläkarens fot som stöd mot örat

Jag har aldrig haft någon tandläkarskräck. Och tur är väl det. I tonåren drogs fyra permanenta tänder på mig för det var för trångt i min mun. Jag har också alltid besvärats av både tandsten och karies. (Trots disciplinerad tandborstning, tandtråd och tandskölj.)

Dessutom - främst av allt - jag hade tandställning i flera år. Och då tål man i princip vad som helst, vill jag tillstå.

Så var jag hos tandläkaren igår igen. En sympatisk och nyutexaminerad sådan. En av mina visdomständer i underkäken var totalinfekterad av karies. Pulpan var bara en enda mörk skugga på röntgenbilderna. Det fanns egentligen inget annat alternativ än att dra ut tanden. När jag fick det beskedet utbrast jag spontant: "Jaaaa! Snälla, GÖR det!" Jag ville bara bli av med den. Den fyllde ingen funktion ändå.

Men det var innan jag visste vilket strul den skulle ställa till med.

För tanden, se, den ville ABSOLUT inte ut! Den trivdes minsann väldigt bra där den var. Förbenade åbäke. 3 timmar tog hela proceduren! Det var typ gruvarbete och bergssprängning som gällde. Det kilades och vickades och borrades och bankades och spolades och sögs. Och det slets och drogs i min högra mungipa så den blev alldeles sårig.

Vid ett tillfälle slant dessutom tandläkaren och körde in ett instrument rakt in mot tungbasen på mig. Det gjorde så in i bänken ont! Jag är ingen Våldets Kvinna men det var banne mig inte långt ifrån, att jag hade kört ner hennes huvud i handfatet bredvid britsen.

Som väl var fick jag bara ett kraftigt slag i munbotten. Ingen ulceration ens. Men jag såg ju framför mig hur benmärgen i halskotorna kunde blivit perforerad. Det kändes ju så där, kan jag säga...

Slutligen hämtades i alla fall den mest rutinerade tandläkaren in för att få bort tandeländet. Hon fortsatte gruvarbetet på ungefär samma sätt som sin kollega. Jag låg där och försökte tänka på alla möjliga positiva saker: "Sommar, sommar, sommar, sommar..."

"Det är ju tur att det är en så lugn och harmonisk patient ändå", sa den äldre tandläkaren till alla som stod i rummet.

Då slog det mig: Vad hemskt det skulle vara att behöva plåga sina patienter så, när man har dem hos sig! Att göra dem mer eller mindre illa varje gång. Hur kul är DET på en skala?! Nej, det skulle jag aldrig stå ut med! Jag tycker det är beundransvärt. Vilken mentalitet!

Hur som helst - några ton blod och sjuttioelva suturer senare var den erbarmeliga tanden ute.

Nu ser jag ut som pigan Lina. Och jag funderar på att dra ut min andra visdomstand genom att hoppa från taket. I profylaktiskt syfte, alltså. Det kan ju inte vara värre än den här upplevelsen var i alla fall.