10 mars, 2011

För blivande AT-läkare

eller - Om en osäker kandis som sökte sig till äventyren i norr...

Nordlig nattsol

Jag vet att det finns läkarstudenter som följer mig på bloggen. Därför vill jag passa på att slå ett jättestort slag för läkartjänstgöring i norrländska glesbygden.

------------------------------------------------------------
OBS! Ni som är rädda för utmaningar,
ni som inte vågar testa era gränser
och ni som är fulla av konstiga fördomar om Norrland - sluta att läsa här!
------------------------------------------------------------

De av er som har läst mina föregående inlägg noggrant vet, att prestationsångest och dåligt självförtroende är mina ständiga följeslagare. Och jag vet att jag inte alls är ensam om det. Man kan ju säga att kandidattiden knappast gjorde saken BÄTTRE för mig. Så när examen började närma sig, bekymrade jag mig verkligen för hur det skulle gå med allmäntjänstgöringen! Skulle jag ge mig ut bland riktiga patienter och leka doktor? Vad kunde jag egentligen? Jag var ju knappt torr bakom öronen! 

Eller som en kursare uttryckte det: "När ska 'bluffen' avslöjas...?"

Så jag tog tjuren vid hornen och gjorde det mest utmanande jag kunde tänka mig: Sökte ett underläkarvikariat långt norrut i - vad jag trodde - ingenmansland. Jag av alla människor! En storstadsbo. En osäker, liten fegis. Som hatar minusgrader. Som hade tänkt bli radiolog...
Jag och hunden nära norska gränsen.

Med facit i hand kan jag säga, att det var det ABSOLUT BÄSTA jag kunde ha gjort!! Ur alla synvinklar. 

Var jag nervös när jag kom till jobbet första dagen? Ja, men nåt så fruktansvärt! Jag tvingade mig själv att inte tänka på allt jag skulle komma att ställas inför det kommande året. Nattjourer, sjukhemsronder, obs-platsronder, akuta hjärtan, chirurgia minor, psykiatrikonsultationer, hembesök, förlossningar, diabetesårskontroller, sjukskrivningar, remisser till närmaste sjukhus som låg massor av mil därifrån, frakturreponeringar och gipsningar, prelbedömning av röntgenbilder, etc, etc...

Men väl där möttes jag av världens underbaraste personal som utgjordes av erfarna sköterskor, sekreterare och drivna doktorer! De var alla lyhörda för mina preferenser, mina svagheter och mina styrkor. Som ett par stödhjul fanns de där för mig allihop och var fantastiskt måna om att jag skulle trivas, lära mig och göra det i min egen takt.

Och så hatten av för alla de unika och enastående patienter jag fick förmånen att träffa! Vilka livsöden jag fick ta del av! Vilken jordnära inställning till livet de har.

Ett särskilt tack måste jag också rikta till den bästa av de bästa apotekerskor!!

Det är en underbar känsla att kunna använda vattnet
direkt från forsen som vanligt dricksvatten!
(Detta är under en utflykt. Huset jag annars bodde i hade
diskmaskin. För det finns faktiskt diskmaskiner även
i Norrland...)
Alla som har testat på att jobba med sjukvård i glesbygden vet vilka situationer som kan uppstå där. Vilka frågor man har att tampas med och vilka problem som kan sätta käppar i hjulen. Att det ställer enormt höga krav på ens egen flexibilitet och uppfinningsrikedom. Det ger både stimulans och glädje att uppleva hur man klarar att hantera situationerna och man växer med uppgiften.

Med hjälp av alla runt omkring mig lotsades jag sakta men säkert in i läkarrollen. Successivt insåg jag att jag faktiskt kunde ganska mycket ändå.
Att jag kunde hjälpa. Att jag ibland kunde bota, ofta lindra och alltid trösta.

Så för den som känner sig vilsen i AT-ansökningarna och den som fortfarande söker specialistinriktning, vill jag verkligen rekommendera glesbygdsmedicin. Man lär sig mycket om sjukvården, om sitt doktorskall och om sig själv.

Ge det en chans, testa och utvärdera!

Men kom inte säg att det är mörkt i Norrland.
För så mycket ljus och så många solstrålar jag upplevt här, har jag aldrig varit med om förut.
Någonstans!


Jag beundrar utsikten över fjällvärlden.


2 kommentarer:

  1. Zandra, Du är en härlig förebild till alla de kandidater som läser din blogg. Det fanns aldrig någon tvekan att anställa dej som AT-läkare för du hade kunskapen och viljan att lyckas med din karriär. Jag fortsätter att hålla koll på ditt fortsatta yrkesliv. Kram Iréne

    SvaraRadera
  2. TACK, Iréne!
    Kram tillbaka. :)

    SvaraRadera