30 april, 2011

Emotionell alkalos var det ju ingen som nämnde!

Se där, ja... Själslig takypné. Och hypokapni. Den emotionella alkalosen är ett faktum. Igen. Men pH-skalan är uppenbarligen multidimensionell. För SURA miner gör tillståndet mycket värre! Och neutrala gensvar gör knappast saken bättre. Det bitterljuva kan lindra, och sött är en hyfsat välfungerande symtomatisk behandling.

Det finns en del som tror att kausala behandlingar finns. Men jag vet bättre. Det måste bli nån med exceptionell perceptionsförmåga, som framställer en lyckad sådan. Nån som kan definiera och kartlägga ALLA vektorer i själarymden. Själv har jag alltid varit ganska kass på matriser.


(Kuriosa från Wikipedia
"René Descartes (1596-1650) utvecklade 
en dualistisk hållning, där han menade att 
människan dels hade en materiell kropp, 
dels en andlig själ. De två stod i förbindelse
med varandra via tallkottkörteln.")

27 april, 2011

Är Kurt Wallander i Ystad?


Nyss gjorde jag nåt jag sällan eller kanske aldrig gjort innan. Såg en Wallander-film. Den utspelar sig visst i Ystad. Jag har varit i Ystad. Men då pratade de flesta skånska...


Kunskap är inte bara av godo

Ibland önskar jag att jag inte visste sånt som jag vet. Och att jag inte kunde
sånt som jag kan. Saker och ting skulle förmodligen vara lite enklare då. Det
ligger en hel del i uttrycket "lyckligt ovetande". För hellre det än olyckligt
vetande, i alla fall.

Eller så handlar det bara om vilken inställning man har.
Sluta vara så negativ, din sur-mupp!


Medelhavet och jag...

25 april, 2011

Ge mig mera tarmar!

Och där sitter jag på isen i aprilsolen. Hukad över fjällämmelns inälvor. Resterna efter ett rovdjurs framfart. Jag petar försiktigt i de där inälvorna med en pinne. Bara för att jämföra gnagarens anatomiska konstellation med människans.

Lämmelinälvorna... 
Som vanligt stör filmarkivet i mitt huvud med flashbacks. Den här gången från lektionerna på högstadiet. Den bruna, fula, utnötta bordsbänken under armbågarna. Lukten av daggmaskar på en stålbricka. Det luktar regn. Malin håller i skalpellen och dissekerar fram slemmig materia från maskens innandöme. Jag gör anteckningar och ritar på en stencil vi fått. För att kunna plugga inför biologiprovet sen.

Och där är jag alltså på isen. Mer än 20 år senare. Högkoncentrerad och helfascinerad över ett kadaver. Och tänker att det inte alls är någon slump, att det blev läkaryrket för mig. Varför sitter jag annars på min fritid och undersöker ett litet djurs tarmar...?!

22 april, 2011

Han försöker inte ens dölja otroheten!

Jag vet det. Jag har vetat om det länge. Han är otrogen!

Jag önskar sååå att jag hade samma dragningskraft som hon har. Jag önskar sååå att han kunde visa mig lika mycket engagemang. Att han ville ligga i sängen med mig lika mycket som han gör med sin älskarinna.

Om han bara kunde se på mig som han ser på henne. Han försöker ju inte ens dölja otroheten längre! Det värsta är att hon inte är den första.
Han har ratat både mig, Xboxen och Blocket
för sin senaste älskarinna: "Angry Birds"!

Om jag bara fick tag i den j*ln som tutade ihop dem!
Satans Phone House...

19 april, 2011

I vakenhetens dvala

Du väntar i vakenhetens dvala och tänker vitt i din lilla värld. Du bidar en tid. Det finns ingen som kan bida den så väl som du.

Då plötsligt syns alla de djupa skavsåren. De stora stenblocken du står fastbunden vid. En myriad av törnen sliter du bort från dina grundvalar.

Ett förtvivlat skri tränger fram ur din strupe: "Hör upp, alla dimensioner! Hör min vädjan om
barmhärtigaste nåd!"

För ett ögonblick är det evigt tyst. Du förbannar
horisonterna, som skamlöst gäckar dig med
hånfullaste grin. Nog är det med befogad visshet
de säger, att dummast, det måste ju faktiskt vara
du.

17 april, 2011

Man tillämpade LPT på mig!


Min självdisciplin är under tvångsvård. För att få en chans att manifestera. Fast om jag får bestämma kan den gärna vara där länge. För jag trivs ganska bra utan, faktiskt.




16 april, 2011

The Power of Parasympatikus


And now: Rest and digest!!
No more fight. No more flight.

This is me, having complete confidence in the Power of Parasympatikus.



Högsta räntan till mina minnen, tack!

Ja, hej. Jo, jag skulle vilja öppna ett nytt sparkonto. Och så vill jag göra en insättning på det. Jag har ett kuvert här, ska du få se. Nånstans... Du får ursäkta. Det har blivit lite trasigt för jag har öppnat och klistrat igen det ganska många gånger nu. Men alltså, om jag bara kunde komma ihåg var jag la det...

Jo, för 17! Jag har det ju här i bakhuvudet. Herregud, så glömsk jag har blivit. Här. Ta det. Det innehåller alla positiva händelser i mitt liv. Och jag vill gärna få en riktigt bra sparränta också, för de här minnena är sanslöst mycket värda.

Nej, men... Vänta nu. Jag är ju inte klar!

Mäh! Hallå, eller.
DET var det oförskämdaste...


Jag reklamerar samvetet

Ja, hallå? Jo, jag skulle vilja göra en reklamation. Jag har en altruistisk cancersvulst i mitt samvete. Jag måste ha ett nytt.

Vadå? Men alltså, exakt VAD är det du inte förstår? Det begriper du väl att jag inte kan ha en sån defekt i samvetet! Den ställer ju till med hur mycket besvär som helst.

Naa-eeh... Inte är det väl ALLTID tumören gör sig gällande, men ändå.

Nähä. Okej. Men huvudet då?! Jo, snälla! DÄR kan vi snacka defekter! Det om något måste väl ändå omfattas av nån garanti? Till exempel varje gång jag...

Ööööh, hallå? Haaalllååååå?!
Mäh...! Jag tror minsann att nån måste hålla en kurs i kundbemötande på Konsumentverket.


14 april, 2011

"Jaha, var detta världen?!"

Dunsarna från en helt klart korkad spyfluga, som försöker ta sig ut genom det stängda fönstret. Om och om igen. Nysopade torra gator. Halvåret gammal hundbajs tittar fram i dikena. Nån överambitiös herre tar fram sin övervintrade, övertäckta jordfräs.

Barn svischar förbi på sina skramlande cyklar. Tufsigt gräs, i megastort behov av en klorofylltoning. Dagsljuset kommer från en annan, väldigt ovan, vinkel. En skogsmyra som förirrat sig upp på min sko och nu undrar: "Jaha, var detta världen?"

En liten spirande, grön stickling som hotar med att bli en enorm tulpan. Eller nä, förresten, vad dum jag är... Det är en krokus, ser jag nu. Småfåglar som hektiskt flyger omkring mellan trädgårdsbuskarna. Och jag blir inte kall om baken trots att jag sitter här ute på trappan.

Det är det som är vår, antar jag.



13 april, 2011

Låt mig brinna för evigt!

Till lillebror:

För sent har jag insett, för sent har jag förstått.
Konsekvensen av mina handlingar, trots alla år som har gått.
Du sökte min hand. Jag höll den knuten i all självupptagenhet.
Du sökte min tröst. Ingen fanns där, på grund av min oerfarenhet.

Detta enorma ansvar jag inte alls kände till.
Snälla förlåt mig, det är ju det enda jag vill!
Ta mig tillbaka, jag vill få chans att ställa allt tillrätta!
Min önskan förblir ouppfylld, skuldkänslan kan ingen försätta.

Jag har syndat å det grövsta, krossat det sköraste av allt.
Ett litet ömhetstörstande hjärta, med mitt eget som var isande kallt.




12 april, 2011

Katarsis är aldrig så avlägset

Bind fast mig och piska mig anemisk. Snälla!
Och kan ni inte hälla syra i mina ögon?
Ja, pissa i mina sår.

Kläm mina fingrar i en dörr och låt mig svälja krossat glas.
Skär av min tunga, lägg mig på glödande kol eller häng upp mig i mitt hår.

Herregud, ha förbarmande! Jag gör vad som helst!
Låt mig bara slippa det här oket som är så in i helvete plågsamt...

Butterfly of Love

"You are the love of my life, how can I reasonably know
Just the thought of you makes my lacerate heart glow

I recognize the scent of you in everything
I recognize your laughter in all that is happening

This feeling of total completeness, I cannot believe it is for real
The power of eternal sweetness I always wanted to feel

You brought me the chrysalis as a gift from above
I nourished it with happiness and we got our butterfly of love"

(Dr Zandra)

10 april, 2011

Ursäkta, får jag klippa bort din livmoder?


Under Gyn-kursen var jag med på en hysterektomi en gång. Jag fick assistera bredvid två specialister. Det var en operation som av olika anledningar drog ut på tiden.

Emellanåt fick man kliva av åt sidan och blev servad med dryck av en undersköterska. Hon höll fram saft, som dracks med sugrör, så att man inte skulle behöva röra vid något. ("Är det för starkt?" "Neeej, det är perfekt! Tack!") Välbehövliga extra mmol av P-glukos. Operationssköterskan frågade mig diskret ibland om jag kände mig svimfärdig, om jag behövde sätta mig en stund, om jag orkade hålla på lite till, om jag kom åt att se ordentligt och så vidare.

När lunchen hade passerat med råge, sa ena kirurgen att de hade full förståelse för om jag ville avsluta. Det behövde jag absolut inte dra mig för. Men det ville jag inte alls. Jag ville ju vara med när livmodern skulle tas bort! Det som allt förarbete slutligen skulle leda till. Hittills hade det mest varit dissekerande, diatermerande, avlösning av adherenser...

Jag bet ihop och stod envist kvar vid operationsbordet. Med mina sårhakar och suturer och allt vad jag hade i händerna.

Så blev det i alla fall dags att klippa bort hela uterus. Och faktiskt blev jag förvånad, för JAG fick äran att ta bort den! Bara för att jag hade varit så tålmodig, sa huvudoperatören. (Efteråt sa min handledare att det var sällan DEN kirurgen lät kandidater sköta annat än diatermin och att hålla undan sårkanterna. Jääääj!)

Jag tog högtidligt saxen och började klippa på anvisat ställe. Längst upp av den vaginala lumen, strax nedom livmodern. Det kändes fascinerande och jag hade den absolut största respekt för vad jag nu fick avlägsna från patientens abdomen. Och samtidigt kändes det väääääldigt skrämmande!

Kirurgerna fortsatte arbetet, men i det läget valde jag att kliva ner från min lilla pall och begrunda vad jag just fått uppleva. Jag tittade på det majskornformade organet där det nu låg. I en rostfri skål på instrumentbordet, bland alla blodröda kompresser. Tänk vilka processer som den lilla klumpen varit med om genom åren. Från menarche till menopaus. Cykel efter cykel. Graviditeter där den växt till enorma dimensioner och sedan tillbaka till cirka ursprungsstorlek. Och nu hade jag helt kallt tagit en sax och knipsat bort den...

Jag tog av mig hela munderingen - munskyddet, de dubbla handskarna, operationsmössan etc - och masade mig ut från op-salen. Och jag kunde bara inte bli av med olustigheten i kroppen och den skumma tomhetskänsla som infunnit sig.


08 april, 2011

The best of drugs!

Call me obsessed. Call me addicted!
Because I can never get enough.

Every ray of sunshine are like my own small miracles.

06 april, 2011

Ett "tack" räcker så gott? I helsike heller!


Vad säger man när ”tack” är för kort och banalt?
När ”tack” låter förmätet och pinsamt inbilskt.
När ”vad snäll du är!” bara blir löjligt.

Man vill säga: ”Om du bara visste och förstod vidden av dina underbara ord till mig! Du har räddat min dag, min tillvaro, mitt liv för stunden!” Fast det blir alldeles på tok för pretentiöst, malplacerat och dumt att svara så…

Förtvivlat och frenetiskt söker man med ljus och lykta. Framfarten i ordboken gör sidorna sönderstrimlade till oigenkännlighet. Man lyckas totalkrascha sökmotorn på internet. Delete-knappen är nedsliten och fingrarna intrasslade i alla hårtestar. I det läget passar den sadistiska spegeln på att skrämma skiten ur en också, genom att uppvisa nån autentisk Skriet-bild. För säkerhets skull barrikaderar man dörren och väntar på att Farbror Polisen, Fröken Psykiatriker, mamma, den läskiga damen på Posten, whatever..., ska få för sig att komma och hämta en.

Alltihop i en fåfäng strävan efter att hitta just de DÄR orden. De som allra bäst kan skildra känslan som infunnit sig. Men helt förgäves. Det finns ju inga, för bövelen! Frustration, frustration.

De vackra meningarna är ju de dyrbaraste gåvor du kan skänka! Hur ska jag rimligtvis kunna återgälda? Hur ska jag rimligtvis kunna beskriva min uppskattning så att du inser?

Så det blir bara ”tack” även denna gång.


05 april, 2011

Ugly today, beautiful tomorrow!

Today I'm ugly...
Ugly in my soul, ugly in my thoughts and ugly on my exterior.

It is fortunate that there is a tomorrow.
Please, meet me there!

Med ingenjörens verktyg

Min lingvistiska barometer.
Min skolastik-kompass.
Min metafor-multimeter.
Och min ontologi-atlas.

Läs av, läs av, läs av och läs av!
Så vet du.

04 april, 2011

Den lille envise

Och han sa till mig:

"Men stanna kvar där du är!
Ta det lugnt och sitt med mig här.
Varför jämt så himla jäktig?!
Och varför alltid så himla präktig?

Stanna kvar, andas luft och kontemplera.
Även hjärnan måste få typ transpirera.

Stanna kvar och negligera dina plikter.
Vi kan sitta här och bara skriva dikter.
Ända tills vi blir mossiga och grå.
På dödsrunan kommer det då att stå:
'Nada-zipp-och-zero fick latmaskarna gjort.
Livet deras, det gick VERKLIGEN inte fort!'

Ja, kom du hit och stanna här med mig.
Det är ändå ingen som kommer att sakna dig!
Gråsuggors konkrement ska väl alla bli en dag.
Bortglömda i historien. Även du. Även jag!"

Men då kände jag igen honom.
Har ju sett honom så många gånger förut.

Och jag vände mig om och gick...

Status - Orienterad gånger en

Momentanstatus: Refraktärperiod föreligger.
Typ...

01 april, 2011

Jävla 1 april!

Är det nåt jag alltid avskytt så är det 1 april-skämt! Vilket jävla påfund! För skämt på beställning - hur kul brukar det vara på en skala?! 

Nej, jag är inte humorbefriad. Jag kan bara inte se tjusningen med att göra narr av folk.
Framför allt inte mig...

Så kom för gudarna inte hit med nåt lur!