10 april, 2011

Ursäkta, får jag klippa bort din livmoder?


Under Gyn-kursen var jag med på en hysterektomi en gång. Jag fick assistera bredvid två specialister. Det var en operation som av olika anledningar drog ut på tiden.

Emellanåt fick man kliva av åt sidan och blev servad med dryck av en undersköterska. Hon höll fram saft, som dracks med sugrör, så att man inte skulle behöva röra vid något. ("Är det för starkt?" "Neeej, det är perfekt! Tack!") Välbehövliga extra mmol av P-glukos. Operationssköterskan frågade mig diskret ibland om jag kände mig svimfärdig, om jag behövde sätta mig en stund, om jag orkade hålla på lite till, om jag kom åt att se ordentligt och så vidare.

När lunchen hade passerat med råge, sa ena kirurgen att de hade full förståelse för om jag ville avsluta. Det behövde jag absolut inte dra mig för. Men det ville jag inte alls. Jag ville ju vara med när livmodern skulle tas bort! Det som allt förarbete slutligen skulle leda till. Hittills hade det mest varit dissekerande, diatermerande, avlösning av adherenser...

Jag bet ihop och stod envist kvar vid operationsbordet. Med mina sårhakar och suturer och allt vad jag hade i händerna.

Så blev det i alla fall dags att klippa bort hela uterus. Och faktiskt blev jag förvånad, för JAG fick äran att ta bort den! Bara för att jag hade varit så tålmodig, sa huvudoperatören. (Efteråt sa min handledare att det var sällan DEN kirurgen lät kandidater sköta annat än diatermin och att hålla undan sårkanterna. Jääääj!)

Jag tog högtidligt saxen och började klippa på anvisat ställe. Längst upp av den vaginala lumen, strax nedom livmodern. Det kändes fascinerande och jag hade den absolut största respekt för vad jag nu fick avlägsna från patientens abdomen. Och samtidigt kändes det väääääldigt skrämmande!

Kirurgerna fortsatte arbetet, men i det läget valde jag att kliva ner från min lilla pall och begrunda vad jag just fått uppleva. Jag tittade på det majskornformade organet där det nu låg. I en rostfri skål på instrumentbordet, bland alla blodröda kompresser. Tänk vilka processer som den lilla klumpen varit med om genom åren. Från menarche till menopaus. Cykel efter cykel. Graviditeter där den växt till enorma dimensioner och sedan tillbaka till cirka ursprungsstorlek. Och nu hade jag helt kallt tagit en sax och knipsat bort den...

Jag tog av mig hela munderingen - munskyddet, de dubbla handskarna, operationsmössan etc - och masade mig ut från op-salen. Och jag kunde bara inte bli av med olustigheten i kroppen och den skumma tomhetskänsla som infunnit sig.


13 kommentarer:

  1. Den tomma olustigheten har aldrig infunnit sig hos mig (det kanske den kommer göra), men det är någonting med op-salen som andas lugn och kontroll, gemytlighet och mysfaktor. Har alltid tyckt, oavsett vad som egentligen sker där inne. Det om någonting kan jag kontemplera över ibland.

    SvaraRadera
  2. Perfekta kirurgegenskaper!! :)

    Själv blir jag hög på kirurgia minor. DET ger mig harmoni i kroppen.

    Tur att man är olika!

    SvaraRadera
  3. Läste inlägget och bara en fråga snurrade i huvudet (vet inte varför): var patienten tillfrågad om att en kandidat skulle vara närvarande, för det första, och för det andra - om kandidaten fick delta i själva operationen?

    SvaraRadera
  4. Hej "Anonym"!

    Jag säger bara 4 saker:

    1) Universitetssjukhus.
    2) Jag träffade patienten både före operationen, pratade med henne innan hon sövdes ner och även efter operationen...
    3) Universitetssjukhus.
    4) Hur så? (För jag tror nog att du är fullkomligt medveten om varför du undrar...)

    SvaraRadera
  5. Universitetssjukhus? Och...? Patienter omfattas av HSL även där, hoppas jag verkligen att du också är medveten om!

    Hur så? Fick bara vibbar, kanske...

    1. För att jag är en av de patienter som inte blev tillfrågad utan fick finna mig i "universitetssjukhus" (men annars ställer gärna upp om handledaren och kandidaten uppvisar rätt attityd) och

    2. för att jag nu, några år senare, pluggar till läkare och redan dag 1 ute i vården (och då är det inte nedsövda patienter vi pratar om) fick det bekräftat hur det kan funka ibland med den här frågan om patienternas medgivande.

    Blev väldigt besviken och ledsen faktiskt!
    Funderar annars på att ev. forska vidare i frågan.

    SvaraRadera
  6. Jag tror det säger mer om DIG än om mig, att det var just detta du fastnade för i min berättelse...

    SvaraRadera
  7. Frågan handlar varken om dig eller mig utan om patienternas integritet och självbestämmande.

    På mitt första inlägg kan man svara antingen "ja, vi fick patientens medgivande" eller "nej"...eller så kan man tydligen börja kastas med "universitetssjukhus" och "säger mer om dig". Mysko, varför då liksom...

    SvaraRadera
  8. Med tanke på din redogörelse vill jag påstå att din "fråga" var ett provokativt insinuerande. För det blev annars en vääääldigt malplacerad fundering...

    I synnerhet som andemeningen i hela inlägget var, att påskina den allra största respekt jag hyser för vad vi gör och vilket ansvar vi har.

    Att i det sammanhanget ifrågasätta mitt ställningstagande till patienters integritet och autonomi kan jag tyvärr inte låta bli att ta personligt.

    Men helt klart är ju att jag har misslyckats att framföra mitt budskap. Så tack för den konstruktiva kritiken! Den ska jag ta med mig. Och jag ska göra mitt bästa för att formulera mig tydligare framöver.

    SvaraRadera
  9. Nej, det var bara en fråga. Inget personligt mot dig.
    Som sagt, min handledare har inte den fingertoppskänsla att sköta den kliniska undervisningen på ett korrekt sätt. Än så länge handlar det om vakna patienter och jag frågar själv.

    Din berättelse fick mig tänka på att jag (som läkarkandidat) kan hamna i svårare situationer framöver. Universitetssjukhus-all_inklusive - förklaringen klingar illa i mina öron.

    SvaraRadera
  10. Ursäkta, men är det verkligen praxis att patienten i fråga som ska opereras träffar varenda en som närvarar på operation? Ursäkta (igen) om jag låter kritisk, men det tror jag knappast. Har jag träffat alla patienter där jag varit delaktig på operation? I 9 fall av 10, ja, men inte alla. Jag ser inte att det på något sätt är integritetskränkande mot patienten, även om det bör ställas i kontext med vad jag ska utföra på operation. Är jag en försteassistent som jobbar mycket i såret, självfallet ska jag träffa patienten pre- och post-op. Men där man står som observatör? Inte lika viktigt (i mitt tycke).

    SvaraRadera
  11. Jag ser det som en god ton att patienter tillfrågas om medverkan (även om man inte kan träffa alla personligen).

    "det bör ställas i kontext med vad jag ska utföra på operation"

    Exakt!
    Jag resonerar såhär: man kan jobba som läkarassistent/underläkare redan under utbildningen och då gör du de bitar du kan och då är det inte klinisk undervisning (=behövs ej tillstånd). Utför du de bitarna på OP så behöver man inte fråga. Är du på op i utbildningssyfte - skall patienternas tillstånd om medverkan hämtas.
    fast det är möjligt att jag är ute och cyklar och att tillstånd alltid måste hämtas när du gör dina block där och därmed inte anställd.

    "Men där man står som observatör? Inte lika viktigt (i mitt tycke)".
    Tja, det beror på här också. Som sagt, i min värld - dålig stil att inte fråga. Men jag skulle ha mindre dåligt samvete om det vore op av menisken i jämförelse om det vore en gyn.op (t.ex. abort under narkos). Inte tala om att låta kandidaterna palpera osv. Det skulle jag inte kunna tänka mig utföra utan patientens medgivande.

    OBS! Detta inlägg har inget med Zandras berättelse att göra utan ett svar till Doktoranden.

    Vad gäller Zandras berättelse så visar hon respekt till patinten och det hon gör. Huvudoperatören verkar också vara mån om sina patienter (låter kandidaterna sköta sårkanter :)Men hans "Bara för att du hade varit så tålmodig" låter så märkligt/fel i det sammanhanget. "Bara för att".

    Just den frasen snurrade igång hela tankekarusellen. Kanske jag är bara för känslig...

    SvaraRadera
  12. Det låter som att ni har med ett djur att göra. "Bara för att du varit så tålmodig". Jag hade som patient tagit illa vid mig om det bara hux flux blev så att någon annan, än den jag antagit skulle operera mig, gjorde det. Sen kan du snacka bort det hur mycket du vill med dina fina ord och prat om "universitetssjukhus".

    SvaraRadera