25 augusti, 2011

Ibland gör världen så ont



Ibland gör världen ont. Ibland är den bara för mycket.

Eller är det jag som är alldeles för skör?
Är det jag som är för liten på jorden?

Men allting ÄR faktiskt inte relativt. Einstein och gubbsen kan ta sig i dalgången!

Åtgärd: PPI-kaffe 1+1+1+0?

Dyspepsin är ett faktum. Ventrikelmucosan börjar visst bli lite grinig nu över de där 10-12 kopparna kaffe om dagen. När ska de lansera kaffe med PPI som tillsats?

Eller varför inte Omeprazol med koffein i...?





23 augusti, 2011

Det pågår en strid i sängkammaren


Ursäkta, är det nån som möjligtvis har sett min sömn? Typ kl 0330 varje natt är det nån som kommer och stjäl den för mig! Det lustiga är att sömnen lyckas smita från kidnapparen varje gång, och hitta tillbaka till mig framemot kvällen.

Det är en batalj som jag inte skulle kunna vinna - över huvud taget! - utan min hängivna anhängare.

21 augusti, 2011

Nu är silikonet på plats!

Både som läkare och som kvinna ställs man ibland inför frågan: Silikon eller inte? När det nu aktualiserades för min del, blev svaret utan tvekan "Ja!" Eller rättare sagt, jag läste en del på nätet först men ganska snabbt stod det klart, att det var inget att ge på längre.

Så nu är det gjort! Det var faktiskt ett enkelt ingrepp och det var fort avklarat. Silikonet är på plats och jag har äntligen fått hyllan där den ska vara. Plus lite annat som jag passade på att pimpa upp, när jag ändå höll på.

Så tack Bygma för all professionell hjälp och för era kvalitetsprodukter! Badrummet är nu ett duschrum.

18 augusti, 2011

I schizofrenins kölvatten


(Tack min bästaste och sötaste
Therese - som för övrigt inte
har något med texten att göra -
för att jag får låna din kreativa bild!)
Den som kommit i kontakt med psykoser förstår. Förstår omfattningen av vad som sker i den sjukas direkta närhet. Fy fan, säger jag. Och: Herregud i himmelen...

Ofattbara livsöden. Psykisk vånda och psykiskt lidande. På grund av felprioriterade resurser och på grund av tidsbrist. På grund av oförståelse från omvärlden. På grund av okunskap. Men också på grund av traditionsbundna sociala normer, som går stick i stäv med schizofrenins kölvatten.

Ett liv fyllt av ångest, oro och förtvivlan. Med förlorad kontroll över alla vardagshändelser och med otrygghetskänslan som främsta följeslagare. Idel vanföreställningar som tar över hela tillvaron.

("Jag VET att det är någon som varit här i mitt hem och snokat! Jag VET att de avlyssnar min telefon! De står ju där utanför och väntar på mig. Till och med min familj har de fått över på sin sida. MOT mig. Jag VET att någon opererat in nanoteknisk utrustning i min hjärna och styr allt som jag säger och allt som jag gör! Jag vet att de är där, och jag kan inte ta bort dem! Men SER ni inte...?! Om de bara fattade vilka komplotter som är på gång! Det är bara jag som förstår. Det är bara jag som vet! Hur ska jag kunna axla det ansvaret?")

Det är inte en slump att självmordsstatistiken och missbruksfrekvensen är hög hos personer med schizofreni.

Den som en gång fått träffa en 16-årig patient med vanföreställningar, förstår. Förstår vad jag pratar om. Förstår hur det är att höra den psykotiske pojken slänga ur sig fruktansvärda anklagelser mot föräldrarna. Omsorgsfulla föräldrar som försöker förstå. Mamman som i all sin villkorslösa kärlek får handen undanslagen. Hur tonårskillen till slut rusar ut ur rummet för att fly från de som han totalt förlorat tilliten för. De som - i hans konspiratoriska värld - har svikit honom å det grövsta. Och hur pappan springer efter för att trösta, hjälpa och stötta. Och hinner upp sonen halvvägs ute. Kramar om honom medan pojken skriker så det ekar i trapphuset: "Släpp mig, din jävla kukjävel!!" Ackompanjerad av faderns högljudda gråt.

Den som erfar något sådant, och inte drabbas av en hjärtskärande bedrövelse och gastkramande empati, måste sakna något väldigt väsentligt.

Men det finns en annan sida. En ljus sida: Där harmoniska individer med välbehandlad schizofreni lever. Har man kommit i kontakt med dem, förstår man vad psykiatrin och vetenskapen har åstadkommit. Vilken livsavgörande hjälp det finns att tillgå.

Jag bugar mig av vördnad för alla som, såväl direkt som indirekt, ständigt lever med eller arbetar med psykiatriska sjukdomar.

15 augusti, 2011

En räv, ett omen

En glänsande rödräv som med lätthet skuttar över ett grönt fält. Och med ett stort byte i munnen. Så vackert!

Det måste vara ett måndagsmorgon-omen.

10 augusti, 2011

"Pappa, kom hem!"


Pappa Björn, 1976
När jag var liten reste min pappa i jobbet en del. Han kunde vara borta i veckor. Då tyckte jag synd om mig själv för att jag saknade honom så. Så jag gick omkring ibland och sjöng ”Pappa, kom hem”. Det tilltalade mitt melodramatiska sinne. Redan då en introvert drama queen.

I min småflickevärld var pappa bäst i hela universum. Mamma var snällast, men det fanns ingen som kunde så mycket som min pappa. Han sa själv att han kunde allt. Det köpte jag blint. Och han stod alltid på min sida. På sitt alfahanne-vis. Vad som än hände. Dessutom var han den vackraste pappan av alla. Min stora idol, förebild och auktoritära guru. Jag var så stolt!

Nu är jag vuxen och förståndigare. Möjligtvis lätt desillusionerad. Mer världsvan. Jag vet att pappa inte kan allt. Att han kanske inte är den bästa pappan som funnits i evig tid och oändligt rum. För han är en människa. Precis som alla vi andra. Men han är MIN pappa. Och jag älskar honom. Precis som jag alltid har gjort.

Massor av födelsedagskramar, far!!
(Och observera de små röda hjärtanen som jag lyckats få dit med html-kod! :D)

07 augusti, 2011

Definitionen på "kvalitetsmusik"

Jag vill propagera för två låtar. Som i min värld är RIKTIG, ÄKTA superkvalitetsmusik! Det vill säga sådan musik som får mig på svårbehandlat maniskt topphumör. 

För visst måste det vara ädel kvalitet då?