30 september, 2011

En fråga och det blev ett mord


Eeeh...hallå...?

Jo, finns det nån som kan tänka sig att ta över den här heta potatisen? Nu vill inte jag ha den längre. Vore sååå tacksam om någon kunde förbarma sig.

Nähe.
Inte det.
Nej, då är det väl bara en sak som återstår: Potatispressen...

Dö då, potatisjävel! DÖ!

29 september, 2011

Finns det någon som INTE är egoistisk?!

Allting vi gör, gör vi i grund och botten av helt egoistiska skäl. "Men fy vad cyniskt!" protesterar den godhjärtade. "Men fy vad sarkastiskt!" skrockar den ironiske. Och "fy vad tragiskt..." jämrar den desillusionerade.

Jammen, så här: Vi skänker pengar till välgörande ändamål för att det dövar vårt dåliga samvete. Vi hjälper granndamen med att hämta tidningen och köpa mjölk trots att det är busväder ute, för det ger oss en känsla av att vara barmhärtiga samariter. Vi håller upp dörren för kvinnan i rullstol och lämnar plats åt någon bättre behövande på bussen, för vi tycker om tanken på att vara hjälpsamma medmänniskor. Vi gör uppoffringar för våra nära och kära in absurdum, för då känner vi oss viktiga - kanske oumbärliga - i deras liv. Och vi engagerar oss i idéella föreningar eller organisationer för att få hjälpa andra, fast det i själva verket är den egna glädjen som vi strävar efter att uppnå. Den där glädjen över att se någon annan må bra för nåt som VI har gjort. Att se någon skina upp av tacksamhet och att höra någon säga: "Vad skulle jag ha gjort utan dig?!" Allt detta skapar livslust hos oss. Det skapar en tillfredsställelse som lägger sig som bomull runt vår meningssökande själ. 

Det här har stört mig under många år! Jag gillar inte ett sådant faktum. För jag vill att världen ska vara fylld av godhet! Jag blir harmonisk och varm inombords av att uppleva kärlek, värme och omtanke mellan människor. Jag vill att det ska vara ett lyckligt slut på filmerna jag ser och böckerna jag läser.

Men till slut kom jag i alla fall på det! Det som kan rättfärdiga vårt egoistiska handlande. Jag insåg vad det trots allt är, som sprider en massa kosmiska under i vår värld. För det avgörande i hur god vår gärning är, måste vara vilken reaktion, vilket gensvar, vilket resultat som faktiskt ger UPPHOV till den där tillfredsställelsen hos oss! Intentionerna är helt klart olika från individ till individ. Gör vi oansenliga uppoffringar, bara för att slutligen med pompa och ståt få guldmedalj; och inte förrän då är vi tillfreds heller? Eller kan vi gå genom eld och vatten och riskera massor, bara för att få en sorgsen medmänniska att börja le? 

Däri ligger storheten. Det är DET som är måttet på hur god en människa är. 


25 september, 2011

Om vad olycklig kärlek kan ge upphov till

I ett annat inlägg nämnde jag en fysikalisk lag. Nu börjar jag också lura på, om det kan vara DEN som orsakar min separationsångest...?

Den där separationsångesten över att sommaren är slut alltså. Ångesten över att det inte är angenämt att gå barfota vid strandbrynet längre. Ångest över att hösten strör ut maskar på gatorna och att klockor snart måste ställas om igen. Att lager-på-lagerprincipen börjar tillämpas i allt större utsträckning. Och att det inte pratas så mycket om utflyktsmål, insektsbett, bröllop och pollenallergi i fikarummet längre. Samtalsämnena berör istället översvämmade vattendrag, brandvarnare och slemhosta. DET - ger mig separationsångest. 

Det är dessutom en recidiverande separationsångest. Eftersom allting förändras, allting är förgängligt. Eller enklare uttryckt: Allting har en ände. Men förändringen föregås av en viss tröghet. En inneboende motsträvighet till att ändra på den harmoniska jämvikten.

Egentligen tror jag att Newton i grund och botten var en romantisk filosof. Hans vetenskapliga teorier var bara en biprodukt av hans inre resor och funderingar kring det egna känslosvallet. Han satt under trädet och grät över sin förlorade kärlek. "Varför faller jag så hårt?" Plopps, så råkade ett äpple ramla ner från trädet. Och med Galileis förarbete i bakhuvudet, hade han ju svaret serverat på ett silverfat. 

Härligt, Newton! Din olyckliga kärlek och din längtan efter att vara nära en annan människa, öppnade nya dörrar mot framtiden.

21 september, 2011

Fler familjemedlemmar

Skotsk terrier
När jag var liten hade vi en hund. En skotsk terrier. Han var ett år äldre än jag. I blöjåldern försökte jag få honom att dela sina smaskiga hundgodisar med mig, men den vilda idén tog han snabbt ur mig. Han sov ofta i min säng och höll mina fötter varma. Fast han tog en jävla plats och jag var väl inte alltid så himla lyrisk över det. Han brukade dessutom sätta på mina mjukisdjur och kuddar. Rätt tidigt lärde jag mig innebörden av det och tyckte vi hade världens vidrigaste hund.

Ibland när jag skulle gå ut med honom efter skolan, släpade jag runt honom i skogen strax intill vårt hus. (Eller... skog och skog. Buskaget, skulle nog andra välja att kalla det.) Det tog 3-5 minuter. När jag var tio år fick han magcancer. Han dog rätt snabbt. Det dröjde många år innan jag skulle inse att det faktiskt inte VAR mitt fel att han dog. Att det inte VAR på grund av mina snabba "fuskpromenader" som han fick tarmcancer.

Allis-pjuppen
Idag har jag en egen hund; Allis, blandras, snart ett år gammal. Jag ÄLSKAR henne! De flesta av mina jämnåriga har barn, och dessa barn är deras allt. Jag har inga barn, men modersinstinkten i mig har stegrat explosionsartat sedan Allis flyttade in.

Ibland hör man folk säga, att hundägare är fruktansvärt patetiska i sin omhuldande kärlek till hunden. Men nota bene, att det är en milsvid skillnad mellan att förmänskliga sin hund, till att se hunden för vad den är: en betydelsefull flockmedlem vars existens och närvaro man skattar oerhört högt (oftast).

I år var det Allis första sommar. Då har hon fått vara ute i skog och mark för att hon ska få springa av sig riktigt ordentligt. Idag var jag hemma på lunchen och tog med henne till en av de stränder vi varit på mest. Parkerade som vanligt bilen vid informationsskylten för området, traskade iväg och lät lill-pjuppen springa.

Lite så där lagom intresserad av fåglar
Fast idag var det lite annorlunda. Idag upptäckte jag nämligen vad det stod på skylten. "Naturreservat".
Oops...
Shit.

Observationsförmågan är inte alltid på topp, det är tydligt det. Maskineriet bakom pannbenet fick en kamp mot Newtons första lag"Allemansrätt... förbjudet... löst springande hund... tillåtet skjuta..." Hur ser man på att ha en lös hund i ett satans naturreservat?! Som sagt: oops.

Nåväl. Det är ju efter den 15 september nu. Och visst ska man leva i nuet? (Visst SKA man?! VISST SKA MAN!!!) Så jag blundar för vidvinkelperspektivet och tittar bara ner på marken där jag står. Inget framåtblickande, inget bakåt. Jag bara tittar ner. Mina freudianska ögon har varit schyssta nog att upprätthålla en lojalitet av björntjänstart under hela sommaren. Jo tack för det, Televerket!

Allis sover



16 september, 2011

När man inte alls är med i matchen

Om jag hade använt den här bloggen som en sån där trevlig liten dagbok, hade jag skrivit nåt i stil med:

Igår vaknade jag tidigt. Tittade på mobilklockan: typ 0600. Masade mig upp för att släppa ut hunden. Hon var osedvanligt seg och yrvaken. Jag band fast henne på linan och noterade att "tänk vad mörkt det har blivit på morgonen nu". Fort blir det höst.

Gick och la mig en stund igen. Bara för att jag hade tid. Och filosoferade om livet i allmänhet. Kanske praktiska ting i synnerhet. Efter en stund kollade jag på klockan igen. Men asså, va' f---!!!! NollFYRA-femton?! Inte konstigt att det låg ett par telepaterade tassar i ett strypgrepp om min hals just nu! Inte konstigt att solen ännu sken nån annanstans, där den uppenbarligen gjorde mycket bättre nytta.

Så det var ju bara att kliva upp och släppa in lill-pjuppen igen. Hon somnade som direkt. I soffan eller nåt. Inte vet jag, det var ju så himla mörkt... Somnade - det gjorde däremot inte jag. Och så vart det huvudvärk av DEN dagen.

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Fast jag använder ju inte den här bloggen till att skriva så.
Jag krånglar till det - tappar ytterligare några läsare - och skriver:

En dag i konfusionens tecken
en dag med tunga spökkliv på min hjärna
Hade jag kunnat skulle jag hoppat i bäcken
Inte fäktat blint mot varenda stjärna.

Sov! Sov, dumma kropp! Lyssna inte på allt sånt där skrän!
Dröm några löjliga drömmar och skit i din jävla migrän.

15 september, 2011

När patienten säger att du är vacker...

Jag vet att det finns kvinnliga kollegor som starkt ogillar det. Som slår bakut direkt. Fast jag är inte säker på om jag har förstått riktigt varför. Men jag TROR att det har något med könsroller att göra.

Själv kan jag aaaaldrig tröttna på att få så fina komplimanger! I min ständigt bekräftelsetörstande tillvaro suger jag åt mig som en ihopskrumpnad svamp. Blir PRECIIIIS lika glad varje gång!

"En så ung och vacker läkare som du..."

Och för varje gång det sker, förintas ytterligare en bit av reflektionen i min gamla tonårsspegel. SNART är den nog borta helt. Borta, borta, borta! Gone and away.

"Men, oooh, tack vad snäll du är!" Säger jag.
Tack för hjälpen med att skingra mina inre demoner, viskar mitt ego.

10 september, 2011

Är det detta jag ägnar mitt liv åt?

Det är ett gift som sprids. Med en förmåga att infiltrera precis vad som helst. Och med en transparens som förvillar mig till vansinne. Eftersom det ändå finns där, och det KÄNNS. Det känns på alla sätt! En irriterande substantiell existens.

Men det giftet ger mitt liv en mening: Jag måste hitta antidotet. Jag MÅSTE hitta det! Innan det är för sent.



03 september, 2011

Världen är inte mogen ännu


Världen är ännu inte mogen för ifrågasättandet. Världen är inte mogen för att släppa taget om sin trygga ståndpunkt. Ännu saknas mod och vidsynthet att se bortom sin horisont. Ibland också förmågan. Indoktrineringens storhetstid är inte över.

Eller ser de bara inte skogen för alla träd?


01 september, 2011

Jag förlorar kontrollen!!

Och schwoops...! Så brast säkerhetslinan, hjälmen flög av och marken bara försvann. Alla fallskärmar och skyddsnät som bortblåsta. Inte en enda kontrollpanel i sikte. Helvete. Och den där störigt bekanta världsvyn tornar upp sig. Den som knappt är identifierbar på grund av alltför högt värde på den hygrometriska skalan. Då är det bara att resignera. Vis av erfarenhet, som man blivit.

Det här ämnet har jag berört tidigare. Det aktualiseras dagligen. Mest i det tysta, oftast i det fördolda. Och just det är så konstigt. För det är ju så kristallklart för mig. 

Halvvägs i livet är det bara att konstatera: I vissa avseenden kommer jag aldrig, aldrig att bli tillräckligt vuxen.