26 oktober, 2011

Under min tid hos psykoterapeuten


Det är inte bra att fundera och grubbla för mycket. Det har man ju alltid hört. Bullshit, säger jag! Vi är alla olika. Man kan må riktigt, riktigt pissigt om man INTE får fundera och grubbla! Det är ju en del i den personliga utvecklingen. Det är så jag lär mig hur världen fungerar och hur jag själv är funtad. Först då kan jag vara till nytta och glädje. För både mig själv och för andra.

Under en period i mitt liv gick jag på samtalsterapi. Det var rätt bortkastat. För inte en enda ny tanke eller självinsikt dök upp i huvudet på mig under alla dessa timmar! De svar psykoterapeuten ledde mig till, var bara en strid ström av redogörelser för vad jag kommit fram till på egen hand långt tidigare.

Vi grävde i allt: min uppväxt, min mammas och min pappas roll i mitt liv. Mannen jag varit gift med, mannen jag lever med. Mina styrkor, mitt bristande självförtroende, min inställning till livet, mina mål, mina syften, min framtid... Paralleller hit och dit, mellan olika koordinater i den kronologiska resväskan. Men de där distinkta "Aha!" och "Eureka!!" som jag förväntat mig, lyste med sin frånvaro.

Jag blev faktiskt djupt och innerligt besviken.

Så istället hittade jag en ny intressant vinkling på det hela. En inriktning som gav sessionerna en helt annan mening. Som var mycket mer spännande och en mycket större utmaning: Jag manipulerade över fokuset från mig till psykoterapeuten. Jag fick honom att berätta saker om SITT liv och SINA funderingar. Gång på gång. Det var ett kul experiment!

Fy, vilken jobbig patient jag måste ha varit.

(Efter en tid var jag i alla fall tvungen att säga som det var: "Jag tror vi ska ta och avsluta detta..." Men just det var faktiskt den allra svåraste uppgiften. Det dröjde några gånger innan jag fick kläckt ur mig det budskapet. Jag ville ju inte att han skulle ta illa upp.)

Nej. Tillåt mig att grubbla! Tillåt mig fundera i min lilla tankeverkstad. Men när jag inte längre kan ifrågasätta mina egna axiom och synteser - då har tankeprocessen förlorat sin konstruktivitet och sitt tjänliga syfte. Då behöver jag hjälp.



Oh, hemska tanke!

Är jag bara en blek kopia och en trist upprepning av mig själv...?


23 oktober, 2011

Att lära sig hur man pratar med patienter

När man gör ST ska man bland annat gå några obligatoriska kurser. Inom Allmänmedicin utgör "Konsultationsteknik" en av dem.

Konsultationstekniken bygger i första hand på de tre F:en - Förväntningar, Föreställningar och Farhågor. Alltså i stora drag det som patienten vill ha ut av besöket. Redan på grundutbildningen drillades vi under en hel halv termin i detta. Varav en vecka på internatutbildning.

Fast av någon anledning tycks inte SFAM förstå att det är gammal skåpmat för oss. Under den obligatoriska kursen som jag var på nyss, försökte handledarna nämligen "omdana" oss i denna fantastiska 'F'-skola! Men som kollegan Urban uttryckte det: "Det är ju ingen idé att frälsa dem som redan är frälsta..."

Och ursäkta att jag säger det, men jag tror att det här är en generationsfråga inom läkarstyrkan. Borde det istället inte vara en kurs för målgruppen läkare-som-varit-i-tjänst-mer-än-typ-20-år...? Inte för att de är sämre och måste lära sig detta, utan för att DE ska få en annan invinkling belyst. Såsom syftet är för oss.

Själv tycker jag man skulle kunna kondensera konceptet till ett enda F: Förnuft. Med det kommer man vääääldigt långt.


20 oktober, 2011

"De vet ju INGENTING!"

Det är lätt att påtala någon annans okunskap, när man själv saknar kunskap.
(Zandras djungelordspråk)




"Kanin är begåvad", sa Puh tankfullt.
"Ja", sa Nasse. "Kanin är begåvad."
"Och han har Hjärna."
"Ja", sa Nasse, "Kanin har Hjärna".
Det blev tyst en lång stund.
"Jag antar", sa Puh, "att det är därför han aldrig begriper någonting".

19 oktober, 2011

Det fanns en tid när själen skrek sig hes

Det fanns en tid när man inte förstod så mycket
Allt skulle glimma och glänsa, det var så man tyckte
Det fanns en tid då exteriör gick före absolut allt
Den enfaldiga tillvaron med smak av ett bittert salt

Det var den tid då ytan formades av oregerlig prägling
Medan själen skrek sig hes efter en alldeles egen fägring
Det var den tid man vigde åt de skrymmande karismorna
Som ändå ingen såg genom de artificiella prismorna

Så vad är det värt, när det helt saknar ett innehåll?
Och när vi säkert vet att produkten är sjukligt nära noll
Nej, inte ska man ju gråta när mjölken väl är spilld
Men vad annars kan man göra, när kraften så sällan räcker till?


06 oktober, 2011

Om om hade varit...

Börjar dagen med att fundera på "om om hade varit..." Kommer bland annat fram till, att om jag hade varit en myra skulle jag leta upp ett Ballerina-kex och ha party i en hel vecka. Och om jag inte var lika fertil som en rostig järngrind, skulle jag ha fyra barn. Och om jag hade haft långa vackra ögonfransar, skulle jag för all framtid bojkotta mascara. Men "om" ÄR inte. Så jag får så snällt äta min gröt, drömma om en inredd barnkammare och sminka mina patetiska ögonfransar.

Fast visst är det ironiskt ändå. Det där om:et är en verklighet för somliga. Och somligas "om", är mitt "att". Så antonymen för talesättet skulle kunna vara: "När att är".

Från och med nu ska jag tänka så.
När att är...


03 oktober, 2011

Jag kan trolla! (eller: Mannen som talar med vårtor)

En av mina patienter berättade om hur han trollade bort vårtor. Något som han hade lärt av sin gamla mor. Han berättade hur han tillämpat metoden både på sig själv och på andra. Ett stensäkert sätt! Han kunde inte förstå hur det fungerade, men fungerade gjorde det minsann.

"Man tar en tunn ulltråd och knyter fast om vårtan. Och efter två veckor är vårtan garanterat borta! Man blir ju tokig om man tänker på det, men det är verkligen trolleri. Funkar varje gång! Kan du förstå?! Hur går det egentligen till?"

Fågelholken Zandra tänkte så det knakade. För vad svarar man på det...? Bevisbördan ligger ju helt klart på mig nu.