19 december, 2012

Jag är superkär igen!

Den här hösten föll jag huvudstupa och handlöst! Jag är sååååå kär!! Vanvettigt förälskad!!! I någon som fick mig att tappa intresset för svenska X-Factor på ett jättetidigt stadium. Stort för mig, som annars är så svag för alla sorters musikprogram. Men jag menar - vem är intresserad av knatteligan när man kan uppleva de riktiga proffsen istället?! Booooooring!!

Och jag har en känsla av att det här kommer att vara länge. För jag är maniskt omättlig! Kan inte sluta titta, inte sluta lyssna. Jag upphör nog heller aldrig att förundras och hänföras över hur en 13-åring (TRETTON!!) kan vara så overkligt övermusikalisk och sjunga med en sån passion.





16 december, 2012

"Läkare i nakenchock"

Så var man kalenderflicka, då. Fröken April 2013, närmare bestämt.

Så här ligger det till: I lappländska byn Jutis har man under flera år skapat kalendrar, som säljs till förmån för cancerforskning. Och med två små Jutisättlingar i magen kände jag att jag ville vara med och bidra. Med kommande års kalender stöttar vi Barncancerfonden.

Men att bli fotograferad spritt språngande naken, kan ju vara ganska kontroversiellt. Och är man läkare kan det vara extra känsligt. Vissa yrkesgrupper ligger i skottgluggen mer än andra. Så är det visst. Och jag måste erkänna att jag är liiiiite orolig för det nu.

Men jag HOPPAS verkligen att ingen har något att invända mot i detta! För här handlar det om en gärning helt i syftet att stödja cancerforskning. Det är absolut inget som jag gör av kommersiella skäl, det är helt ideellt. Och jag visar inte heller mer av mig själv, än jag skulle gjort på en badstrand en varm sommardag.

För några år sedan ställde även en av mina läkarkollegor upp som modell i kalendern. Såvitt jag vet skapade det inga rubriker. Tvärtom möttes det av glada tillrop. Men han är man. KAN vara lite annorlunda har man ju lärt sig.

Hursomhelst är jag superglad över att ha fått äran att vara med i Jutiskalendern 2013! Känns alltid bra att få göra en insats med välgörande ändamål.

God jul och gott nytt år alla!


(För den som är intresserad av att köpa kalendern, finns information att läsa på hemsidan om hur man går tillväga. Det går också bra att höra av sig till mig, för den som föredrar det.)

04 december, 2012

Fler djungelordspråk

Zandras djungelordspråk nr 2: 
Ju mer man vet, desto mer vet man att man INTE vet.
(Och här är djungelordspråket nr 1.)


22 november, 2012

Dolce&Gabbana och DKNY för hundar!

CLEAN Perfume (Randi Shinder)
Allis(hundfjompan) och jag har en liten torsdagsschism. Uppenbarligen har vi inte alls samma uppfattning om vad en god parfym är.

Det var plötsligt värsta glädjeyran på promenaden förut. Hon kom farandes i hundra. Högsta svans- föringen i Sverige, hyperflaxande öron, galopp, galopp, galopp. Kan en tvåårig hundkvinna bli gladare?! Shoppingfyndrus - fundamentalt inom alla djurarter tydligen. Ääääntligen hade hon hittat den! Parfymen med stort P.

Eller nåt. Tyvärr tillhör hon dessutom den kategorin doftindränkare som tycker att det aldrig kan bli för mycket av det "goda".

Men i min värld är lukten av HUNDSKIT ingen doft!! Det är en stank! En vämjelig äckelpäckelhistoria från helvetet. Så ligg du där och blega, din lilla snuskfia. Duschningen stod jag så gärna för. Och citronsåpan också.



19 november, 2012

Så ser en riktig stjärna ut

Älv-isen som knakade och hunden som nosade omkring i mörkret. Minusgraderna som härjade med mina örsnibbar så som minusgrader gör mest. Det fanns inte så mycket att titta på i novembernatten. Så jag höjde tankarna istället och funderade lite över allt som ju finns där uppe i evigheten.

Och en fråga dyker upp: Den lille fattige killen, som behöver glasögon men aldrig har ägt några - vet han egentligen hur stjärnor ser ut...?

Foto: Valter Fryxelius

06 november, 2012

Krama mig!!

Vissa dagar är man bara full av energi och positiv anda! Man röjer runt och härjar hej vilt. Man sjunger, nynnar och visslar. Idéerna sprutar och inget går säkert för ens framfart.

Men-att-eeeh...

Idag är - INTE en sån dag. Idag är kramar inte bara en bonus. Idag utgör kramar ett trängande behov. Idag är kärlek och omtanke vitalparametrar. Och här ligger jag på britsen, kippandes efter andan, i väntan på en bolus-dos.



28 oktober, 2012

Du känner det i hela kroppen ju

Som att det bara är mörker här nu,
Att handling tagit över all tid.
Som att ljuset har blivit lite tabu,
Och stillsamheten den tog just vid.

Som att tankesfären sakta har imploderat,
Och antagit en komplicerad formation.
Som att Näcken har gått in och spelat,
Sin falska, halvblå vinterton.

Som att Einsteins teser inte är så klara,
Men andra teorier är det som värker fram.
Man ser bortom det mest uppenbara,
Och logiken blir så himla känslosam.

Som att det bara är mörker här nu,
Nya tider med skuggor som är långa.
För du känner det i hela kroppen ju,
Att dagarna börjar vara så jäkligt många.

Det är höst...


01 september, 2012

Google Maps i De Tusen Frågetecknens Rike?

Ifrågasätter ifrågasättandet. Är den frågvise lyckligare? Mer harmonisk? Närmare något utsett nirvana? Eller är det bara en fråga om antroposofisk fåfänga? En illusion om att hitta den sanna vetskapen. Att klargöra det ortodoxa i varje enskild frågeställning. Riskerar man inte bara att hamna i en sorts Penrose-trappa? Där man aldrig kommer längre än till utgångsläget.

Ifrågasättandets progressiva värde blir lågvattenmärkt om det inte får gehör. Gehör för validitetens bäring. Och ifrågasättaren blir dumförklarad när ämnet känns självklart. Fast vem kan hävda att det är självklart?! Vem bestämmer sånt? De vedertagna sociala normerna är många och en hel del manifesterades i en förgänglig tid. En tid med värderingar som skiljer sig avsevärt från de vi har idag...

Kan inte hjälpa det. Det sker per automatik. Jag ifrågasätter. Min åsikt, min ståndpunkt, min insikt och kunskap. Och din. Och alla andras med för den delen. Men varför...?

Ifrågasätter ifrågasättandets mening och undrar om jag nånsin kommer få svar. Det har aldrig varit svårare att se skogen för alla träd.

01 juni, 2012

Ensam. Stark? Knappast!


Ibland slår det mig hur långt borta ni är. Det är ju här jag är! Som en vilsen elektron utan katod. Som ett subjekt utan predikat. Som en färja utan bogvisir. Som en borttappad harpalt i en rovdjursskog...

Hur blev det så här? Utspridda över landet. En här. En där. En på ett tredje ställe. En på ett fjärde. Och så jag - på en helt annan plats.

Ibland slår det mig hur mycket jag behöver er. Ensam är inte stark. Ensam får kämpa. Ensam får förtränga. Ensam är liten och rädd. Ensam måste bara lära sig att inte låtsas om det. Ensam måste bara hitta ett annat sätt att vara. Ensam är rätt ynklig ibland.

Ibland slår det mig hur långt borta JAG är. Från allt.
Jag med mina tankar.
Som få förstår sig på.


(Förresten... Vän av ordning säger: "Men vad är det här för snack?!
Du är ju inte ensam!" Nej, det är jag verkligen inte! Jag har massor
av fantastiska människor omkring mig. Som bryr sig. Som finns där.
Som är. Men det finns vissa rum i ens inre som gapar tomma och 
skapar en avgrundsdjup ensamhetskänsla. Rum som bara några
enstaka och väldigt särskilda personer kan fylla. Det är er jag
längtar efter. Det är er jag saknar så vansinnigt mycket!)


08 maj, 2012

Kontrollbehovet landsförvisades redan i tullen


Något har tagit över. Det blev diktatur med en gång. Totalitarismen är fulletablerad, så det är bara att inrätta sig i ledet och vänta på dess utfall.

Det ironiska är att det var ju hitåt jag strävade. Det var detta jag kämpade för. Det var här Den Stora Längtan hade sin slutdestination. Och nu är det inte alls jag som styr längre. Jag är en tystad slav under ett manifest som jag inte alls kunde förutse. En icke röstberättigad immigrant i ett land jag trodde var annorlunda.

Jag är gravid. Och någon har tagit över min kropp. Mitt liv! Nu är det bara att släppa taget, hänga med och hoppas på det bästa. Eller?




17 april, 2012

Har jag verkligen vunnit?!

Då reser jag mig alltså upp
Ännu en gång har jag vunnit
Det enda de levererade var en tåfjutt
och deras egna krafter har brunnit.

Här står jag med håret på ända
och njuter av allt det vita
Äntligen kunde vindarna vända
och de fick ta mig fasen slita

Sisyfos skadeglada skratt
når deras härjade kroppar.
Jag står här och tänker att
det var himskans vilka höga toppar...

Det var nu jag skulle skrika:
"On top of the world är jag!!"
Fast... visst är de där ganska lika?
Då andas jag in och tar ett djupt andetag

Neeej, vad 17 är det här?!
Det var ju inte hit jag skulle!
Jaha, tacka katten för det där
Jag krigade om fel jävla kulle!



Hysteriskt apatisk - kan man vara det?


Jag är så glad att det där lilla ordet "ibland" finns. Det indikerar faktumet att monotoni är övergående. Att var sak har sin tid. Att tristess inte behöver vara ett kontinuum. Att understimulans kan övergå i nåt annat.

Idag är jag särskilt glad att "ibland" existerar. För jag är less. Uttråkad, näst intill apatisk. Men nån gång går det ju över.

Jag längtar tills dess.


06 mars, 2012

Visst är det infekterade lungor vi pratar om?!

Ibland dyker det upp mer eller mindre viktiga frågeställningar i huvudet på en. Som till exempel: Varför säger man bara "pneumoni"? Varför aldrig "pulmit"...? För visst borde det kunna heta så?



15 februari, 2012

Det är DIG jag saknar!


Jag saknar den endogena behaviorismen. Min alltså. Just nu är den någon annanstans. Just nu är den borta.

Kom tillbaka!!
Utan dig är jag ingenting!

09 februari, 2012

När jag fortfarande var en oskuld

Under specialisttjänstgöringen ska man också vara på andra kliniker inom andra specialiteter. För att bredda kompetensen ytterligare och få inblick i handläggningsförfaranden där. En sådan sidotjänstgöring kallas "randning".

Just nu randar jag mig på ÖNH.
Sjukhus.
Slutenvården...

Det är nåt visst med atmosfären på sjukhus. Det är nåt som sitter i väggarna. Som sitter där och sträcker ut sina eländiga klor, för att rispa på djupet i ens medicinska, sårbara själ. De lämnar ifrån sig gift och det giftet har en halveringstid på cirka, ungefär 34-36 månader någonting. Oftast mycket, mycket mer.

Det river upp känslor. Och minnen. Från studietiden.
Inte kan jag glömma den gången när jag gick ensam i kulvertarna på Sahlgrenska. På väg till omklädningsrummet. "Det Där" - det som bor i väggarna på alla sjukhus - höll på att kväva mig. Med ångest och stress och hets och mindervärdeskomplex. Då var jag liten på jorden. Har nog faktiskt aldrig varit så liten. Avskalad. Utan trygghet. Jag ringde min man.

"Men du gråter ju, Zandra! Varför är du ledsen?!"
"Jag vet inte...! Jag vill hem nu."

Det var innan jag hade lärt känna sjukhusdemonerna. Det var när jag fortfarande var en oskuld inom slutenvårdens domäner. Nu har jag arbetat fram en liten formgjuten rustning. Den skyddar mig litegrann. Tillräckligt. För nu kan jag i alla fall stå emot.

Men det tar på krafterna.