15 februari, 2012

Det är DIG jag saknar!


Jag saknar den endogena behaviorismen. Min alltså. Just nu är den någon annanstans. Just nu är den borta.

Kom tillbaka!!
Utan dig är jag ingenting!

09 februari, 2012

När jag fortfarande var en oskuld

Under specialisttjänstgöringen ska man också vara på andra kliniker inom andra specialiteter. För att bredda kompetensen ytterligare och få inblick i handläggningsförfaranden där. En sådan sidotjänstgöring kallas "randning".

Just nu randar jag mig på ÖNH.
Sjukhus.
Slutenvården...

Det är nåt visst med atmosfären på sjukhus. Det är nåt som sitter i väggarna. Som sitter där och sträcker ut sina eländiga klor, för att rispa på djupet i ens medicinska, sårbara själ. De lämnar ifrån sig gift och det giftet har en halveringstid på cirka, ungefär 34-36 månader någonting. Oftast mycket, mycket mer.

Det river upp känslor. Och minnen. Från studietiden.
Inte kan jag glömma den gången när jag gick ensam i kulvertarna på Sahlgrenska. På väg till omklädningsrummet. "Det Där" - det som bor i väggarna på alla sjukhus - höll på att kväva mig. Med ångest och stress och hets och mindervärdeskomplex. Då var jag liten på jorden. Har nog faktiskt aldrig varit så liten. Avskalad. Utan trygghet. Jag ringde min man.

"Men du gråter ju, Zandra! Varför är du ledsen?!"
"Jag vet inte...! Jag vill hem nu."

Det var innan jag hade lärt känna sjukhusdemonerna. Det var när jag fortfarande var en oskuld inom slutenvårdens domäner. Nu har jag arbetat fram en liten formgjuten rustning. Den skyddar mig litegrann. Tillräckligt. För nu kan jag i alla fall stå emot.

Men det tar på krafterna.