17 april, 2012

Har jag verkligen vunnit?!

Då reser jag mig alltså upp
Ännu en gång har jag vunnit
Det enda de levererade var en tåfjutt
och deras egna krafter har brunnit.

Här står jag med håret på ända
och njuter av allt det vita
Äntligen kunde vindarna vända
och de fick ta mig fasen slita

Sisyfos skadeglada skratt
når deras härjade kroppar.
Jag står här och tänker att
det var himskans vilka höga toppar...

Det var nu jag skulle skrika:
"On top of the world är jag!!"
Fast... visst är de där ganska lika?
Då andas jag in och tar ett djupt andetag

Neeej, vad 17 är det här?!
Det var ju inte hit jag skulle!
Jaha, tacka katten för det där
Jag krigade om fel jävla kulle!



Hysteriskt apatisk - kan man vara det?


Jag är så glad att det där lilla ordet "ibland" finns. Det indikerar faktumet att monotoni är övergående. Att var sak har sin tid. Att tristess inte behöver vara ett kontinuum. Att understimulans kan övergå i nåt annat.

Idag är jag särskilt glad att "ibland" existerar. För jag är less. Uttråkad, näst intill apatisk. Men nån gång går det ju över.

Jag längtar tills dess.