01 juni, 2012

Ensam. Stark? Knappast!


Ibland slår det mig hur långt borta ni är. Det är ju här jag är! Som en vilsen elektron utan katod. Som ett subjekt utan predikat. Som en färja utan bogvisir. Som en borttappad harpalt i en rovdjursskog...

Hur blev det så här? Utspridda över landet. En här. En där. En på ett tredje ställe. En på ett fjärde. Och så jag - på en helt annan plats.

Ibland slår det mig hur mycket jag behöver er. Ensam är inte stark. Ensam får kämpa. Ensam får förtränga. Ensam är liten och rädd. Ensam måste bara lära sig att inte låtsas om det. Ensam måste bara hitta ett annat sätt att vara. Ensam är rätt ynklig ibland.

Ibland slår det mig hur långt borta JAG är. Från allt.
Jag med mina tankar.
Som få förstår sig på.


(Förresten... Vän av ordning säger: "Men vad är det här för snack?!
Du är ju inte ensam!" Nej, det är jag verkligen inte! Jag har massor
av fantastiska människor omkring mig. Som bryr sig. Som finns där.
Som är. Men det finns vissa rum i ens inre som gapar tomma och 
skapar en avgrundsdjup ensamhetskänsla. Rum som bara några
enstaka och väldigt särskilda personer kan fylla. Det är er jag
längtar efter. Det är er jag saknar så vansinnigt mycket!)