01 september, 2012

Google Maps i De Tusen Frågetecknens Rike?

Ifrågasätter ifrågasättandet. Är den frågvise lyckligare? Mer harmonisk? Närmare något utsett nirvana? Eller är det bara en fråga om antroposofisk fåfänga? En illusion om att hitta den sanna vetskapen. Att klargöra det ortodoxa i varje enskild frågeställning. Riskerar man inte bara att hamna i en sorts Penrose-trappa? Där man aldrig kommer längre än till utgångsläget.

Ifrågasättandets progressiva värde blir lågvattenmärkt om det inte får gehör. Gehör för validitetens bäring. Och ifrågasättaren blir dumförklarad när ämnet känns självklart. Fast vem kan hävda att det är självklart?! Vem bestämmer sånt? De vedertagna sociala normerna är många och en hel del manifesterades i en förgänglig tid. En tid med värderingar som skiljer sig avsevärt från de vi har idag...

Kan inte hjälpa det. Det sker per automatik. Jag ifrågasätter. Min åsikt, min ståndpunkt, min insikt och kunskap. Och din. Och alla andras med för den delen. Men varför...?

Ifrågasätter ifrågasättandets mening och undrar om jag nånsin kommer få svar. Det har aldrig varit svårare att se skogen för alla träd.