26 december, 2013

IVF-föräldrar ska fanimej DYRKA sina barn!

Barnlängtan och längtansbarn. Det finns en viss distans där. Vägen däremellan bjuder på en horribel resa. Fruktansvärd på så många sätt. Obeskrivligt plågsam och påfrestande. Den är... Den är... vederstygglig! Och ALLTID alldeles, alldeles för lång.

Barnlängtan är en drift. En drift sprungen ur de starkaste av krafter. Äta, dricka, sova, kissa, bajsa, gök... älska. Hur mycket har man att sätta emot liksom, när behovet tränger på?

Mest av allt kanske det ändå handlar om en längtan efter att få älska någon ovillkorligt. Att få betyda allt för någon. Att få uppfyllas av känslor som tar dig till oanade djup och höjder. Och uppleva en renodlad meningsfullhet här i livet. Den där drömmen om gränslös kärlek.

Har man aldrig gjort den där längtansresan kan man inte förstå vidden av vad den kan ge upphov till. Nej, du kan inte det. Så är det. Du KAN inte. Som en liten jävulsalstrad cancersvulst sprider den sig in i ens grundvalar. Och destruktiviteten är INTE nådig i sin framfart.

Men det finns några få lyckliga föräldrakandidater i detta grymma lotteri, där längtansbarn är högsta vinsten. IVF är en av metoderna man sätter sin tillit till. Ibland krävs flera försök. Din barnlängtan uppnår en ny division. Med en turbulent tid av hopp och förtvivlan. Som människa och levande varelse ställs du inför, i det närmaste orimliga, prövningar. På gränsen för vad du tål inom alla tänkbara ramar.

Så står man där. En vacker julidag. Tvillingar som ligger tätt, tätt intill varandra. Sovandes i den genomskinliga plastbaljan på hjul på BB. Vad 17 hände?! Jag? Fick jag...? Varför just jag? Vilket ansvar. Vilket förtroende!

Och en ny era börjar. Med de största små glädjespridarna nånsin.
 
Ett och ett halvt år senare är känslorna och tankarna något annorlunda. Grumsade av lite andra erfarenheter. De största små glädjespridarna i ditt liv tillförde nämligen några andra moment i tillvaron också.

Som vadå? Jo, tålamod är en dygd. Jag vet det nu. På riktigt. På ett helt annat plan vet jag det. Och sömnbrist har fått en fundamentalt ny innebörd. Där finns också den trogna följeslagaren Otillräcklighet. För att inte tala om det ständigt dåliga samvetet. Över att du med största säkerhet är den i särklass uslaste mamma som gått i ett par strumpor med hål. Och du förvånar dig själv gång på gång, med helt nya sidor och egenskaper som du aldrig vetat om. De flesta dessvärre hyfsat osmickrande. Shit, liksom. Hjälp...

Och så har vi då det tidvisa självutplånandet, som ju är ett faktum. Allt du ger avkall på. Allt du önskar du hade hunnit göra innan. Allt du önskar du kunde göra nu och sen.
Som längtansförälder har man inte råd att vara otacksam. Aldrig. Aldrig i hela helvetet att du får tänka en negativ tanke om din nya livsuppgift! Du ska DYRKA dina barn! Förstår du det?! Dyrka! Väl avvägt av en rimlig och resonlig barnuppfostran. Du ska helt enkelt vara the best of the best bland alla, alla föräldrar. För just DU fick chansen. Just DU är en av de lyckliga. Glöm aldrig det!

Jag tänker varje dag att det blev nåt fel. Det var egentligen inte mig de hade i åtanke. Det var inte meningen att jag skulle få två fina, friska pojkar. Det var avsett för någon annan. Någon bättre lämpad mamma. En perfekt mamma.

Har jag tagit mig vatten över huvudet nu igen? Hur kommer detta gå? Det stora som nu inletts. En ny resa som påbörjats. Den ännu tuffare och brokigare vägen, från längtansbarn till lyckliga barn.

 

4 kommentarer:

  1. Det var det knäppaste jag läst. Jag har då aldrig tänkt att jag ska bli världens bästa mamma. Snarare tvärtom - hur ska jag klara allt? Självklart är tacksamheten unik, att man äntligen fick bli gravid och mamma, efter 5 år. Men nja, världens bästa morsa bara för att man är ofrivilligt barnlös, i don't think so.

    SvaraRadera
  2. Ja, visst ÄR det!! Helidiotiska tankar! Man kan bli knasig för mindre. En kronisk, multifaktoriell prestationsångest som ännu en gång släpper ifrån sig massa grus i maskineriet.

    För den där lilla rösten i mig kan visst aldrig vara tyst. Den bara maler o maler. Men som TUR är har jag ett sunt förnuft också. Som säger "Jaja, sikta du mot stjärnorna. Så kanske du iaf landar i trädtopparna. Och det räcker gott o väl."

    Ett inre krig alltså, som resulterar i såna här blogginlägg.

    Tack för responsen!!

    SvaraRadera
  3. Precis som IVF-föräldrar, adoptivföräldrar, hoppsan-vi-blev-visst-med-barn-föräldrar eller vi som inte förhindrade men ändå fick vänta länge innan det hände så är vi inte mer än människor... vi älskar våra barn över allt annat, men vi är inga supermorsor nån av oss... Och enligt barnen när de blir lite större så gör vi fel hur vi än gör. Alla har vi de där tankarna att inte räcka till. Jag skulle nog bli mer orolig om jag, precis som du, inte hade dessa tankar. Du är bästa mamman för dina barn. :) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, intet nytt under solen. Och just det där med att man i barnens tycke gör fel hur man än gör: Fullt medveten om det! Jag har redan nu börjat tänka hur jag ska bemöta det när de konfronterar mig om några år. Jag vill liksom vara förberedd på allt!! Även om jag samtidigt inser det orimliga i det.

      Men tack Åsa för dina ord. :) Kram tillbaka!

      Radera